"Kanariefågeln" är tydligen Mansfields alla sista verk och handlar om en ensam kvinna som hyr ut rum till tre unga herrar. Annars har hon inte mycket mänskliga kontakter i sitt liv och kärleken till kanariefågeln fyller tomrummet. Hon älskar hur den möter henne med sin vackra sång och den finns alltid där för henne när hon vill berätta något. Men en kanariefågel lever förstås inte för evigt.
"Den bortgångne överstens döttrar" handlar om två systrar, Constantia och Josephine, vars far har dött. Vi kommer rakt in i handlingen när kvinnorna knappt kan sova på grund av allt som måste göras - det ska väljas ut sorgkläder, dödsannonsen ska skickas in och faderns ägodelar ska tas om hand. Det blir efterhand uppenbart att döttrarna varit hårt bundna till sin far, och nu när de faktiskt kan få mer frihet tycks de inte riktigt veta hur de ska bete sig. Här finns massor man kan läsa sig till mellan raderna och jag gillar att dra mina egna slutsatser utifrån hur de agerar och samtalar med varandra.
Den tredje novellen heter "Hur Pearl Button blev bortrövad". En liten vit flicka gungar på grinden framför sitt hus när två maorikvinnor går förbi. De kommer fram till henne och börjar prata, och flickan blir lika nyfiken på dem som kvinnorna är på henne. De säger att de har vackra saker att visa henne och så följer flickan med dem hem. De går långt och hon får träffa resten av släkten. Hon smakar deras mat och njuter av all uppmärksamhet hon får. De tar också med henne på en färd med häst och vagn till havet, som hon aldrig sett och först inte vet vad det är. Pearl Button har aldrig varit så lycklig förut. Men så ser hon en grupp blåklädda män närma sig.
Mansfields noveller är som små konstverk - hon bygger upp ögonblicksbilder där små skiftningar och detaljer avslöjar stämningar. Vi får också följa med in i karaktärerna och uppleva handlingen ur deras synvinklar. Jag gillar verkligen hennes sätt att skriva.
Jag passar också in "Kanariefågeln" i Novellflätan.
