Boken får väl anses vara en klassiker vid det här laget, och jag märker att många återkommer till boken när vi diskuterar vad vi läst och gillat.
Och visst gör Väggen ett alldeles särskilt intryck på mig som läsare. Boken handlar om en kvinna som följer med sin kusin och hennes man till en jaktstuga uppe i bergen. Hon stannar kvar i stugan när de andra beger sig till en närliggande by och när hon vaknar dagen efter är hon fortfarande ensam hemma.
Hon går ut för att leta upp de andra och går då rakt in i en genomskinlig vägg. Hon är ensam kvar i området innanför väggen och utanför verkar allt ha dött - ingenting rör sig och människorna verkar vara förstenade. Något har hänt men hon kan inte förklara eller förstå vad.
Boken utgörs av den redogörelse som huvudpersonen skriver ner på de papperslappar hon kan hitta, och varar så länge pappret räcker. Hon beskriver hur hon lever sitt liv där i ensamhet i isolationen bakom väggen, hur hon odlar potatis, hugger ved och genomlider dramatiska stormar.
Helt ensam är hon inte. Familjens hund Lo finns kvar och efterhand hittar hon och tar hand om kon Bella och en katt. Det är intressant att se hur hon samspelar med naturen och djuren, och hur hon inte ser det som ett alternativ att ta sitt eget liv eftersom hon har ansvar för andra levande varelser.
Texten följer ingen dramatisk kurva, utan känns verkligen som en redogörelse för vad som händer under dagarna som kvinnan lever innanför väggen. Tempot är långsamt och eftersom texten är en sammanfattning av vad som redan hänt, avslöjar hon också detaljer som ska komma längre fram i berättelsen. Som läsare är man alltså redan från början medveten om en del tragiska händelser och mer eller mindre väntar på att de ska komma. Just att texten är skriven som en autentisk redogörelse ger trovärdighet till handlingen. Inget är tillrättalagt eller dramatiserat och det gör att jag verkligen upplever tröttheten, rädslan och monotonin i sysslorna som beskrivs.
Jag gillar verkligen Väggen och den ger mig mycket att fundera på. Hur skulle jag ha klarat att överleva i en liknande situation, är förstås en tanke som dyker upp. Men kanske främst, vad innebär det egentligen att vara människa när all civilisation har skalats bort?
