Den lilla världen av Johan Blomgren

Jag har läst Johan Blomgrens debut Den lilla världen, en roman som gestaltar ett mångkulturellt Malmö under ett par år i mitten på 2010-talet.

I bokens kapitel möter vi män, kvinnor och barn, med olika bakgrund och erfarenheter. Här finns till exempel Liv som är osäker på om hon ska ta nästa steg i förhållandet med Joseph, Adam med författardrömmarna som motvilligt hjälper kompisen Eb att köra ut pizzor, pojken Mohammed som hittar grannens döda katt och Paolo som dejtar överklasstjejen Bella.

Romanen bygger inte på en enda rak episk linje, utan istället levandegörs staden Malmö genom ett brett spektrum av vardagsskildringar som väver in och ut i varandra. Jag gillar hur personerna ibland dyker upp i varandras berättelser, och hur författaren låter oss leva mitt i deras vardagslunk med små och stora bekymmer.

Förutom att romanen hålls ihop väl rent tematiskt, utgör också skildringen av Malmö med dess olika stadsdelar och miljöer på sätt och vis romanens sammanhållande kitt. Även det faktum att romanen utspelar sig under en begränsad tid blir en enhetsskapande faktor. Jag är också imponerad över hur väl Blomgren lyckas ge individuella röster åt alla sina karaktärer. Staden befolkas av en mängd olika personer, ingen mer framträdande skildrad än någon annan, och ändå är det inte en enhetlig grå massa som beskrivs, utan människor av kött och blod.

Som titeln anger är det världen i det lilla som boken lyfter fram. Även om den stora världen med alla sina ibland oförklarliga skeenden och grymheter lurar i bakgrunden, är det i vardagen vi alla måste leva våra liv. Utifrån de omständigheter som präglar oss agerar vi, på mer eller mindre lyckade sätt. Som en av romanens karaktärer, Frank, konstaterar:

"Allting präglar oss, alla nederlag, varje smekning och slag formar oss till den vi är."

Jag gillade verkligen Den lilla världen. Nu är jag nyfiken på vad författaren kommer att skriva härnäst.


Titel: Den lilla världen
Författare: Johan Blomgren
Utgivningsår: 2016
Förlag: Lo Söllgårds
Antal sidor: 253

Nominerad till Augustpriset: Eländet av Andrzej Tichý

Andrzej Tichýs roman Eländet är en krävande bok att läsa. Krävande på flera sätt, men missförstå mig inte - flera bra sätt.

Titeln kunde inte varit mer passande, för den grad av elände som genomsyrar bokens vindlande minnen, röster och bilder är total. Det känns faktiskt nattsvart.

I början av romanen väntar huvudpersonen, en cellist, på sina medmusiker för att de tillsammans ska resa från Malmö till Köpenhamn och lyssna på en konsert i Vor Frue Kirke. Medan han väntar kommer en hemlös kille fram till honom och ber om pengar. Detta möte sätter igång en associativ ström av tankar, en ström som inte går att hejda och som sedan fyller boksidorna i långa, flödande passager, bara ibland uppbrutna av detaljer från resan mot Köpenhamn.

Huvudpersonen återvänder i minnena till barn- och ungdomens Holma, till kompisarna som blivit kvar i fattigdom och utsatthet. Till missbruk, till våld och utanförskap. Till barnen som roar sig med att skära med kniv i armen, till kompisen Soot som snedtänder och slår sönder fönstren i lägenheten, till konstaterandet att livet skulle ha ett värde i sig som absurt.

Tanken på att vissa klarar sig och andra inte gör det, är återkommande i boken. Mycket handlar om kompisen Soot, som blev kvar. Men även om huvudpersonen har kommit vidare, till viss del lyckats i livet, kan han aldrig förneka eller komma ifrån den mörka bakgrund som han är bunden till:

"Att det kunde varit jag? Visst, det är en sanning. Banalare än så blir det inte. Det är sant. Det är en plats som jag var bestämd för och som jag undkom. Detta hundliknande. Missbruket, kriminaliteten, döden. Fängelset, de smutsiga madrasserna och sofforna, härbärgena, psykakuten, minneslunden. Hela paketet. Det livet och den döden. Det är sant."

Bokens form speglar innehållet.  Flera kapitel inleds på ett liknande sätt för att sedan flöda ut i variationer av temat - kanske likt de modernistiska stycken och kompositörer som musikervännerna talar om. Någonstans i boken står om en musiker att "han kör bara runt på ett mollackord", vilket också skulle kunna vara en (förenklad) beskrivning av romanen. Minnesbilderna som inte går att hejda får sin form i långa kapitel utan styckeindelning.

Trots ämnet måste man säga att Tichýs språk är vackert - han skriver en detaljrik och tonsäker prosa. Rösterna från uppväxten kryper under ens skinn, och med sitt malmöitiska slang ger de romanen en stark samtidskänsla.

Till både form och innehåll kräver alltså Eländet en del av sina läsare. Men det är utan tvekan läsning som är väl värd mödan.


Titel: Eländet
Författare: Andrzej Tichý
Utgivningsår: 2016
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 230

En dag på Österlen

En strålande vacker höstdag i äppelskördartider gör man bäst i att tillbringa på Österlen, vilket var precis vad jag och familjen gjorde igår.

Första stoppet blev på Olof Viktors - supergod fika i vacker miljö, i vissa rum med fin boklig inramning:

 

 

Vi hann med lite loppis också i den närliggande byn Glemmingebro. Några bokfynd blev det tyvärr inte, men jag hittade de här fina tallrikarna i Gefles Vinranka-serie:

 

 

I Kivik tittade vi förstås på årets äppeltavla:

 

... och sa hej till Piraten:

 

Till sist besökte vi Friden, en gårdskrog som serverar vedugnsbakade pizzor i mysig miljö, eller som de själva beskriver platsen på hemsidan: "En gammal äppelgård vid vägs ände."

 

 

 

 

__________________________________________________________________

Den flödande lyckan

Den flödande lyckan av Eva Ström är en vacker bok. Den består av scener hämtade från berättarjagets iakttagelser från kvarteret där hon bor, berättelsen om en väns skilsmässa och ett samtal om tro med en främling på ett tåg. Allt är snyggt sammanflätat och flödar som i titeln ihop till en enhet.

Insprängt genom hela romanen finns citat hämtade från olika religiösa texter som Psaltaren och Lukasevangeliet, men också textrader hämtade från till exempel Leonard Cohen och Billie Holiday. Detta förstärker känslan av romanens poetiska drag, för denna känsla finns i högsta grad där. Eva Ström är ju kanske också ännu mer känd som just poet.

Det blir också en talande kontrast mellan det poetiska och de torra läkartermer som ofta finns i boken (de flesta av romanens personer är läkare eller arbetar åtminstone i sjukhusmiljö). Eller blir det kanske poesi även av passager som:

"parathyroideaadenom, syfilitiska gummata och tuberkoloshärdar, lunginflammationer och hjärnabscesser, ektopiska graviditeter, ulcerösa coliter och vaculiter, tromboser och hjärnblödningar."

En av bokens huvudteman är hur vårt samhälle blir alltmer sekulariserat och hur vi kanske ändå har ett behov av någon slags tro.

Eva Ströms bok är finstämd, tankeväckande och definitivt läsvärd.


Titel: Den flödande lyckan
Författare: Eva Ström
Utgivningsår: 2011
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 132

_________________________________________________________

Det litterära Kristianstad

Lite här och var i min hemstad Kristianstad har Gustaf Hellström-sällskapet placerat ut skyltar med citat från olika författare med anknytning till staden, till exempel just Gustaf Hellström och författare som Eva Ström, Birgitta Trotzig och Hjalmar Söderberg.

Ibland ordnar sällskapet också rundvandringar, och en sån var jag och sambon med på i somras.

Nu är det ju kanske inte lika rafflande som att vandra i Millennietrilogins fotspår i Stockholm eller nåt annat lika välkänt, men jag tycker det är ett väldigt bra  sätt att lyfta fram stadens litterära historia.

Vi fick till exempel utpekat huset där snörmakaren i Gustaf Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé bodde, och andra platser som har anknytning till författaren. En annan intressant anekdot var när Lars Wivallius på 1600-talet i väntan på avrättning satt fängslad i en slags "fängelselåda" mitt på Stora torg. Hans brott var att han låtsas vara en svensk adelsman (Kristianstad var vid den här tiden danskt) och hade "besovit en adelig jungfru." Han låg där i lådan i ungefär tio veckor, bunden till händer och fötter och i en ohygglig stank, men lyckades till sist rymma.

Lite nya boktips blev det också. Till exempel har jag precis börjat läsa Eva Ströms Den flödande lyckan (2011), och jag gillar verkligen det jag läst hittills.

________________________________________________________________

Djävulen hjälpte mig

De flesta känner nog till det så kallade Yngsjömordet, om inget annat genom de filmatiseringar som gjorts om brottet. En som definitivt fascinerats av mordet är Caroline Eriksson - hennes roman om Yngsjömordet heter Djävulen hjälpte mig och kom ut 2013.

Den grymma verkligheten bakom mordet i boken är den här:

den 28 mars 1889 mördades den unga kvinnan Hanna Johansdotter av sin make Per Nilsson och hans mor Anna Månsdotter i Yngsjö i nordöstra Skåne. Förövarna blir båda först dömda till döden, men när det kommer fram att modern utsatt sin son för incest blir han benådad och istället dömd till livstids straffarbete. Anna Månsdotter avrättades 1890 som den sista kvinnan i Sverige på Länsfängelset i Kristianstad (för övrigt en väldigt bekant byggnad i alla fall utifrån, om man som jag är uppväxt i Kristianstad).

På wikipedia hittar jag autentiska bilder på de tre inblandade, och det är faktiskt lite obehagligt att se dem på riktigt och tänka sig vilken fruktansvärd tillvaro de genomlevde:

Hanna Johansdotter

Per Nilsson

Anna Månsdotter

I romanen utgår Caroline Eriksson från de fakta som finns om fallet, och en del material, till exempel Hannas brev till sina föräldrar, är autentiskt. Annat är förstås, som sig bör, uppdiktat. Jag gillar hur författaren går tillbaka till Pers ensamma barndom för att man verkligen ska förstå hur han och modern kunde få ett så otillbörligt förhållande till varandra. Jag tycker också om hur språket känns lagom ålderdomligt  - på de allra flesta ställen får ordvalet och bildspråket mig att verkligen känna att tiden är slutet av 1800-talet.

Det svåra med att skriva en bok där alla redan vet hur det går i slutet, måste vara att ändå kunna bygga upp någon slags spänning. Berättelsen växlar mellan tiden då Per växer upp och till sist blir gift med Hanna, och tiden för rättegången när mordet redan har skett. Ju längre man kommer i boken desto mer närmar sig de två tidsplanen varandra. Länge tycker jag att Eriksson har lyckats bra med den här dramaturgin, men mot slutet tröttnar jag faktiskt lite på alla detaljer som bara ska leda fram till ett slut som jag redan känner till. När så den brutala mordscenen kommer upplever jag tyvärr inte den speciellt starkt.

Det mest fascinerande med boken är utan tvekan den psykologiska skildringen av huvudpersonerna. Hanna som inget hellre vill än att bli en bra fru till Per, Per som dras mellan intresset för Hanna och det ödesdigra löfte han givit till sin mor, och Anna Månsdotter som växlar mellan att vara ömklig och en personifikation av ondskan själv.

Jag har lyssnat på Djävulen hjälpte mig som ljudbok och jag måste säga att Anna Maria Käll gör en mästerlig uppläsning. Boken är den första i en serie om Svenska mord - ute i handeln finns också Inga gudar jämte mig.

Titel: Djävulen hjälpte mig

Författare: Caroline Eriksson

Utgivningsår: 2013

Förlag: Forum

Kaffepaus à la Kristina

Jag har precis fått hem Stenänglar, Kristina Ohlssons tredje bok i serien om kompisarna Billie, Aladdin och Simona. Jag gillade de första två, Glasbarnen och Silverpojken, så jag har verkligen sett fram emot att börja läsa den här. Extra kul är att handlingen utspelar sig i Åhus, här i mina trakter.

Ales stenar

Igår var jag och en kompis ute på en liten utflykt i trakterna runt Ystad. Bland annat besökte vi två fyrar (vilket ni ska få läsa om i ett senare inlägg), och så stannade vi till vid vackra Kabusa...

... och byn Kåseberga.

Ovanför Kåseberga, med vidunderlig utsikt över den branta kustlinjen, ligger en av Skånes mest kända turistmål, skeppssättningen Ales stenar:

Skeppssättningen består av 59 stenar och är den största i Sverige. Man är inte helt säker på vad Ales stenar egentligen användes till, men de vanligaste teorierna är att det antingen är en slags gravplats eller en solkalender.

 

Jag kom att tänka på Anders Österlings dikt:

 

"Ales stenar

 

Där kusten stupar mellan hav och himmel

har Ale rest ett jätteskepp av stenar,

skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel

med blockens mörka stillhet sig förenar,

en saga lagd i lönn

vid brus av Östersjön,

som ensam vet, vad minnesmärket menar.

 

I sluten ordning dessa gråa hopar

stå vakt från hedenhös; och folket säger

att backen spökar - att den gnyr och ropar

i senhöstmörkret som ett krigiskt läger.

Ty mitt i bondens jord

har Ale gått ombord

på dödens skepp, det sista som han äger.

 

Storvulen handlingskraft behärskar kullen.

Järn mötte brons, när äventyret hände.

Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,

gör här sin långfärd intill tidens ände.

Det har blott en sten till stäv

och moln till segelväv,

men är trots allt de fria skeppens frände.

 

En brigg på väg till Skagerak och Dover

i disigt fjärran glider tyst om knuten

av närmsta sten, och medan platsen sover

har seglaren tillryggalagt minuten.

I detta skådespel

vet ingen, vilken del

som just förflyter eller är förfluten.

 

Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet

mångtusenårigt och mångtusenmila,

och tiden byter hälsningar med rummet

i seglens rörelse och blockens vila,

och marken strör sin blom

kring stentung ålderdom,

och lärkan slår, och Skånes somrar ila."

 

 

 

 

Tal Text Tanke: Eva Ström om Birgitta Trotzig

Ikväll kan man i Kristianstad bege sig till Regionmuseets Hörsal, för att kl. 18.30 lyssna till Kristianstadförfattaren Eva Ström.

Eva Ström är poet, prosaist och litteraturkritiker, främst för Sydsvenska Dagbladet. Hon har bland annat blivit tilldelad Nordiska Rådets Litteraturpris och i år blir hon mottagare av Pär Lagerkvist-priset. Följ hennes blogg på http://evastrom.blogg.se/.

 

Men ikväll är det inte om sitt eget författarskap Eva Ström ska tala. I fokus står istället en annan kvinnlig författare med kopplingar till Kristianstad, nämligen Birgitta Trotzig.

Birgitta Trotzig växte upp i Kristianstad men var under många år bosatt i Frankrike. Hon är kanske mest känd för sin bok Dykungens dotter från 1985, men har skrivit många andra romaner och prosadiktsamlingar. Hon invaldes i Svenska Akademien 1993 och innehade till sin död i maj 2011 stol nummer sex.

 

I föreläsningsserien Tal Text Tanke som samarrangeras av Högskolan Kristianstad, Folkuniversitetet och Regionmuseet, har kvällens evenemang fått titeln Staden och världen. Hos Folkuniversitetet beskrivs innehållet såhär:

"Staden Kristianstad med omnejd under olika historiska perioder får stort utrymme i Birgitta Trotzigs rika författarskap. I detta föredrag visar Eva Ström hur dessa miljöer kan återfinnas i olika romaner hos Trotzig men också hur världsproblemen speglas i provinsstaden. Världsstaden Paris är ett annat tema som Birgitta Trotzig utforskar i sin oupphörliga dialog med lidande och orättvisor."