Harry Potter and the Cursed Child

Det kan inte hjälpas, men när det dyker upp en ny Harry Potter-bok långt efter att serien faktiskt är avslutad, blir min första tanke: Vad ska det vara bra för?

Att jag sen aldrig gillat slutet på bok nummer sju i originalserien gör inte det hela lättare precis. Jag hade varit helt nöjd med att aldrig behöva läsa om Harry & co som vuxna - en så fantastisk värld som deras barndom utgör räcker väl hur långt som helst. Allt annat blir överflödigt.

Men trots mina invändningar kan jag förstås inte låta bli att läsa...

Harry Potter and the Cursed Child är egentligen ett manus från en pjäs som hade premiär i London juli 2016. Texten är baserad på en berättelse av J.K. Rowling men själva pjäsens författare är Jack Thorne.

I fokus den här gången är inte Harry, Ron och Hermione, utan Harrys och Ginnys son Albus. Han finner det svårt att växa upp i skuggan av sin berömde far och trivs inte alls på Hogwarts. En enda kompis får han och det är ingen mindre än Scorpius Malfoy - ni hör ju på efternamnet hur allting är uppochnedvända världen. Men det här gillar jag verkligen. Först känns vänskapen som en uppfriskande överraskning men sen tänker jag att det är det enda rätta och möjliga för att skaka om lite i skildringen (som annars bara skulle vara en upprepning av föräldragenerationen.)

Det är riktigt spännande emellanåt. Voldemort figurerar förstås och mycket kretsar kring en "timeturner" som gör det möjligt för Albus och Scorpius att resa tillbaka i tiden till händelser som var betydelsefulla för Harry & co. Jag gillar att läsa om Albus och tycker om att leva mig in i hans situation.

Det som känns lite tråkigt (men kanske oundvikligt i det här formatet) är hur Hermione och Ron (nu gifta) och Ginny och Harry blir lite av marionetter. De blir inte riktigt till personer av kött och blod och jag retar mig på hur de ibland känns reducerade till representanter för någon detalj i deras personligheter som vi minns från förr. Men jag kan stå ut med det också, för det här är inte berättelsen om dem, utan om Albus Potter. Jag är glad att jag läst Harry Potter and the Cursed Child och jag skulle gärna vilja se pjäsen också.


Titel: Harry Potter and the Cursed Child
Författare: Jack Thorne
Utgivningsår: 2016
Förlag: Little, Brown
Antal sidor: 330

De bästa fiktiva lärarna

På the Telegraphs hemsida kunde man för några dagar sedan läsa om en undersökning  gjord av The Times Educational Supplement (TES), där de hade frågat 1200 lärare vilken fiktiv karaktär de tyckte var den bästa läraren.

 

Högst upp på listan kom Hogwarts rektor Albus Dumbledore, och också Minerva McGonagall och Severus Snape från Harry Potter-serien fick en plats bland de tio bästa.

 

Säkert spelar böckernas popularitet en stor roll i urvalet, eller kan det möjligen vara så att J.K Rowling har ett hemligt recept för hur en bra lärare ska vara? Något att ta efter kanske?

 

Så här såg hela listan ut:

 

Albus Dumbledore (Harry Potter series)

Miss Honey (Matilda)

Minerva McGonagall (Harry Potter series)

Mr Keating (Dead Poets Society)

Charles Xavier (X Men series)

Jean Brodie (The Prime of Miss Jean Brodie)

Severus Snape (Harry Potter series)

Mr Chips (Goodbye, Mr Chips)

Mr Gilbert (The Inbetweeners)

Walter White (Breaking Bad)

Bokbloggsjerka - besviken på slutet

Ännu en varm och härlig dag är i antågande. Jag har altandörren på glänt och lyssnar till fågelkvitter och gräsklipparbrummande medan jag funderar på Annikas fråga:

"Har du läst en bok som slutade på ett sådant sätt att du blev rejält besviken?"

Det har jag ju såklart. Ofta tycker jag inte om när sluten blir för tillrättalagda och för sockersöta. Jag vill hellre ha ett slut där inte allt avslöjas och jag själv får fundera vad som händer sen.

Den bok som jag först kommer att tänka på är Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K. Rowling:

 

Nu ska ni känna till att jag VERKLIGEN gillar Harry Potter-böckerna, trots att jag egentligen tillhör helt fel ålderskategori. Men det har gått riktigt bra ändå.

Jag har förstås läst böckerna och sett filmerna. Jag har köat utanför Waterstones i London för att få köpa Harry Potter and The Goblet of Fire samma dag som den släpptes. Jag har varit på The Harry Potter Experience utanför London (läs mer om detta här) och på Christ Church College i Oxford där förlagan till The Great Hall finns. Jag spelar till och med gärna Lego Harry Potter-spelen på X-boxen (jag gillar nog det ännu mer än vad sonen gör).

Inget kan alltså få mig att inte gilla böckerna om Harry Potter, men ärligt talat, den epilog som avslutar hela bokserien, är i mitt tycke rejält onödig.
 

Vi har alltså vid det här laget följt med på en lång och vindlande resa genom sju böcker, och nu till slut har Harry Potter besegrat Voldemort. Där kunde boken ha slutat, tycker jag.
 

Men icke. Tyvärr följer nu en epilog med namnet "Nineteen years later" där vi får följa familjerna Potter och Weasley när nästa generation ska åka från Platform 9 och 3/4 mot Hogwarts. Det här blir alldeles för tillrättalagt för min smak. Jag vill inte läsa om att Harry och Ginny nu är gifta och har flera barn (döpta efter Harrys avlidna föräldrar och både Dumbledore och Snape). Jag vill heller inte läsa att Ron och Hermione förstås också är gifta och har barn som ska till Hogwarts. Också Malfoy har en son som nu ska börja skolan, så på sätt och vis känns det som om allt börjar om igen med en ny generation trollkarlar.
 

Naturligtvis är det högst trovärdigt att just detta skulle ske efterhand som åren går i Harry Potters universum, men jag hade föredragit att inte behöva läsa om det. Det känns faktiskt som en helt annan historia, och en som jag hellre bara hade föreställt mig.

Harry Potter Studio Tour

Förra helgens bokbloggsjerka hos Annikas litteratur- och kulturblogg handlade om karaktärer som är som sina namn. Flera inlägg tog upp böckerna om Harry Potter av J.K. Rowling, och det med rätta, eftersom namnen i Potters värld verkligen speglar deras personligheter eller deras yrken. Mitt inlägg om namnen i Harry Potter kan du läsa här.

Jag berättade i jerkan att jag och familjen i somras var på The Harry Potter Studio Tour i Leavesden, inte så långt ifrån London. Nu tänkte jag skriva lite mer om det och visa några bilder.

Visst kan man ganska snabbt konstatera att Harry Potter Studios delvis är ett kommersiellt jippo - man måste till exempel passera en jättestor butik på sin väg ut ur utställningen. Men det är mycket mer än så.

Antingen man har slukat Harry Potter-böckerna eller kanske bara sett filmerna, eller om man enbart är intresserad av hur man gör film i allmänhet, har besöksmålet något att erbjuda.

Man vandrar alltså runt i de riktiga miljöerna i studion där många scener ur filmerna spelades in. Efter en inledande filmvisning leds man in genom de pampiga dörrarna till The Hall, gjord som en kopia av The Great Hall på Christchurch College i Oxford.

Många av miljöerna är fascinerande att se i verkligheten. Här är  Gryffindors mysiga Common Room:

 

 Man kan kika in i familjen Weasleys charmiga hus:

Halvvägs genom visningen kommer en avdelning utomhus och då står man plötsligt framför Harrys hus på Privet Drive. På gården finns också ett café, och vad passar bättre som förfriskning än ett glas butter beer?
 

 

The Harry Potter Studio Tour passar för hela familjen, för små och stora Potter-fans, men också någon som inte är så intresserad av just Harry Potter kan fascineras av all teknik och alla bakom-scenerna-avslöjanden. Man kan till exempel prova att åka på en kvast och sedan se sig själv i ett filmklipp, iklädd mantel förstås, åka över Themsen med vinden vinande i håret.

Och nu tillbaka till det rent kommersiella... För er som undrar finns som tur är J.K. Rowlings böcker i flera fina utgåvor att köpa i butiken, även om den annars domineras av Hogwarts-elevhemmens olika kläder, nyckelringar och annat småplock. Naturligtvis finns här också trollstavar - en sådan fick vi med oss hem, plus en förpackning med All-Flavour-Beans. Jag kan personligen intyga att de något udda smakerna  snorkråka och öronvax, faktiskt smakar just... snorkråka och öronvax!

Meningarna om J. K. Rowlings böcker går kanske isär, men en positiv effekt tror jag att de flesta är överens om - när de kom ut fick de tusentals barn och ungdomar att bli bokslukare. Och det kan aldrig vara fel.

Bokbloggsjerka - Vad säger ett namn?

Det har blivit dags för en ny bokbloggsjerka, den här veckan med frågeställningen: "Finns det någon karaktär som bär upp sitt namn exceptionellt bra?"

Mitt exempel är hämtat från J. K. Rowlings Harry Potter-serie. Ni vet, pojken som överlever den onde trollkarlen Voldemorts attack, får reda på att han är en stor trollkarl och börjar på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.

Just när det kommer till att namnge sina karaktärer tror jag att Rowling har roat sig kungligt! Många av namnen har en betydelse som stämmer väl överens med karaktärernas personlighet.

En av Hogwarts lärare i försvar mot svartkonster är Remus Lupin. För er som läst böckerna (eller sett filmerna) vet ni att han vid varje fullmåne förvandlas till en varulv. Hans namn är synnerligen väl valt. Remus syftar på den romerska legenden om Romulus och Remus som ammades av en varginna. Efternamnet Lupin kommer av latinets "lupus" som helt enkelt betyder "varg."

En annan av Hogwarts  lärare, Pomona Sprout, undervisar i örtlära.  Också hennes namn speglar hennes personlighet. Pomona kommer från latinets "pomum" som betyder frukt (det finns ju t ex ett äpple som heter Cox Pomona). Dessutom var Pomona fruktens och trädgårdarnas gudinna enligt romersk mytologi. "Sprout" betyder på engelska "grodd" eller "skott", och "to sprout" btyder att spira. Ganska passande namn, eller hur?

Hogwarts vaktmästare - den sure gubben som älskar sin katt, Mrs Norris - heter Argus Filch. Enligt grekisk mytologi var Argus en jätte med hundra ögon som kunde se allt, och det stämmer ju onekligen in på Filch, som alltid är på jakt efter elever som på något sätt missköter sig. Efternamnet Filch har också en passande betydelse. På engelska betyder "to filch" att "stjäla" eller "knycka" och aldrig är väl Filch så lycklig som när han lägger vantarna på något som eleverna olovligen har fått tag på.

Hogwarts har också sina spöken. Ett av dem är Peeves som verkligen gör sitt bästa för att ställa till bus och förstöra för eleverna. Och vad betyder "to peeve" på engelska? Jo, att irritera någon.

Jag skulle kunna hålla på ett tag här, som ni märker...

I somras var jag och familjen på The Harry Potter Studio Tour strax utanför London, något som jag verkligen kan rekommendera! (Det får nog snart bli ett längre inlägg om detta). På bilden här kan ni se den modell av Hogwarts som användes vid inspelningen av filmerna.