Imorgon är det dagen före den stora Augustgalan, och jag har läst och gillat hittills fem av de sex nominerade böckerna i den skönlitterära klassen. Nu håller jag på med den sista av dem, Carola Hanssons Masja, som också den är en riktigt bra roman. Och även om jag inte kommer att hinna läsa ut boken före galan, så kan jag ju i alla fall bjuda på en smakbit ifrån den.
Masja är den ryske författaren Lev Tolstojs dotter. Av alla barnen var hon den som stod honom närmast, och boken handlar mycket om detta far-och-dotter-förhållande.
Ibland renskriver Masja sin fars texter, och i sättet hon resonerar kring faderns ord märker man också hennes känslor för honom:
"Men nu sitter hon ändå, alldeles som tidigare i somras, vid skrivbordet i sitt rum med några vita pappersark framför sig. Fönstret står öppet ut mot trädgården, lindblommornas söta doft fyller rummet - och till skillnad från då strömmar orden denna gång ur hennes penna: gnistrande, starka och fyllda av liv. Faderns ord! Som på det förunderligaste vis inte längre tillhör bara honom! Nej, som - där de nu, befriade ur virrvarret av överstrykningar, tillägg, streck, pilar och svarta plumpar, formerar sig i jämna, prydliga rader på det ena arket efter det andra - också är hennes! Ty även om där dykt upp nya ord eller tankar hon inte riktigt förstått känner hon med varje uns av sitt väsen att hon, genom själva skrivakten, på ett sällsamt vis blivit indragen i ordens mysterium: medskapare av en text som, föresvävar det henne, äntligen ska komma att väcka människor till insikt om hur man bäst bör leva sitt liv."
Om du vill läsa fler smakbitar från vad olika bokbloggare för tillfället läser, ska du göra ett besök på Flukten fra virkeligheten.
Vilken kvinna med för- eller efternamn på N är en stor favorit, men får på tok för lite uppmärksamhet?
Nicole Krauss bok The History of Love är en bok som jag tyckte mycket om när den kom. När hon sedan släppte Great Houseköpte jag den direkt, men sedan blev den liggande. Så hon är i alla fall en författare som har potential att bli en stor favorit, samtidigt som jag själv tycks ge henne på tok för lite uppmärksamhet...
Det finns ju annan kultur än böcker. Vilken kvinna med för- eller efternamn på N vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Norah Jones gillar jag verkligen:
Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på N har du ännu inte utforskat?
Nelly Sachs skulle jag vilja läsa något av - det har jag tänkt hur länge som helst. Då kan jag också passa på att läsa Flykt och förvandling som handlar om hennes författarskap, skriven av Aris Fioretos.
Hos Lyran handlar veckans tematrio om verklighetsflykt. Hon uppmanar oss:
"Berätta om tre böcker som lättar upp i tillvaron!"
1. Precis som för Lyran är Harry Potter-böckernaför mig ett självklart val som verklighetsflykt. Det är något alldeles speciellt att försjunka i böckerna om magi, ont och gott, och det alldeles underbara Hogwarts.
2. Jag måste också nämna i princip allt av Tove Jansson. Mumindalen och alla dess invånare, melankolin och alla små klokheter, lättar i alla fall upp min tillvaro. Varje gång.
3. Det tycks vara omöjligt för mig att nämna en enstaka titel i den här trion, så till sist vill jag dra till med en stor hög engelska deckare av modell äldre. Alltså mysiga pusseldeckare av Agatha Christie eller skarp slutledningsförmåga som hos Sherlock Holmes.
Den fjärde av årets sex augustprisnomineringar som jag läst är Mary av Aris Fioretos.
Mary är en tjugotreårig arkitektstudent i sjuttiotalets Grekland, styrt av militären. Hennes politiskt aktive pojkvän Dimos planerar en revolt, och en kväll under studentdemonstrationerna blir Mary gripen och anklagad för statsfientlig verksamhet. Hon förs till säkerhetstjänstens högkvarter där hon blir förhörd och torterad, men hon vägrar att tala och avslöja Dimos. Efter tretton dagar blir hon tillsammans med några andra kvinnor och en liten pojke skickad till en isolerad fängelseö.
Det är en utsatt tillvaro kvinnorna får utstå, och samhörigheten med varandra är det enda de kan förlita sig på. För att överleva gäller det att kunna skilja på sig själv och den smärta som både fysiskt och psykiskt hela tiden hotar att förgöra dem. Det är följdriktigt att boken skildrar mycket som är kroppsligt. kvinnorna luktar illa, håret är fullt av löss och kropparna värker. Samtidigt växer en hemlighet inuti Mary - hon är gravid, och det är till stor del i tanken på detta växande solgryn, som efterhand blir stort som ett nypon, ett plommon och en aprikos, som hon hittar kraften att försöka överleva.
Boken skildrar ett ofattbart grymt människoöde, men den gör det inte på ett sensationssökande sätt. Snarare är stilen lågmäld och handlingen skrider bara långsamt framåt, vilket i sig gör skildringen ännu mer intensiv. Trots ämnet är romanen på sätt och vis faktiskt vacker.
Symboliken med granatäppelkärnorna gillar jag. Förutom det vackra omslaget och bilderna av granatäppelkärnor på bokpärmarnas insidor, dyker de upp på flera ställen. Ibland bara som en liten detalj i en liknelse, ibland med mer utförligt uttalad symbolik:
"Om du delar det där äpplet kommer du inte att hitta en enda kärna som är viktigare än någon annan. Allt är tydligt ordnat, men mittpunkten finns överallt."
Kärnorna visar på ett slags samhörighet, inte bara i den politiska kampen eller som i samhörigheten mellan kvinnorna på ön, utan också som att människan består av flera människor, som i Marys familj och alla öden hon bär med sig. Slutligen också förstås som i det växande fostret, en kärna skyddad där innanför det hårda skalet.
Granatäpplet är också en känd fruktbarhetssymbol. I en scen i romanen håller Marys pojkvän ett granatäpple i sin hand:
"Plötsligt skrek Dimos till. Han hade kramat äpplet så hårt att det sprutade röd saft åt alla håll. Handen var en fontän av begär."
Granatäpplets röda saft är dessutom en symbol för de kristna martyrernas blod - också en passande association i den här romanen.
Jag tycker mycket om Aris Fioretos Mary - kanske är den till och med min favorit av de av augustnomineringarna som jag läst hittills (och då har jag ändå varit väldigt förtjust i alla än så länge). Det är en komplex roman - definitivt den som jag tyckt det varit svårast att sammanfatta mina intryck kring. Samtidigt som den består av lager på lager av litterär finess, gör den ett starkt och omedelbart känslomässigt intryck. Kanske är det vinnaren av 2015 års Augustpris jag håller i min hand.
Titel: Mary
Författare: Aris Fioretos
Utgivningsår: 2015
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 318 ________________________________________________________
Idag tänkte jag dela med mig av en smakbit från romanen jag just nu läser, den augustnominerade Spådomen: en flickas memoarer av Agneta Pleijel. Om du är sugen på att läsa fler bokbloggares smakbitar ska du göra ett besök hos Flukten fra virkeligheten.
Pleijel minns tillbaka till sin barndom och sätter ord på det hon inte kunde beskriva då, när hon var mitt uppe i det:
Barndomen är ett ingenmansland som jag förstås inte funderade över då. Jag visste inte att jag var i den. Sinnesintrycken överväldigade mig. Trollsländan på mitt finger i mormors stenparti. De små skräddarna, de kallade så, insekterna med tunna ben som kunde promenera på Mälarens vattenyta och som lyfte upp vattnet en aning så att det såg ut som om de hade stövlar på fötterna. Korna i ladugården, och hur jag lärde mig mjölka i den täta atmosfären av gödsel och hö. Dofterna från träden när jag sprang till ladugården, så påtagliga att jag kunde ta på dem. Lukten av förruttnelse i potatiskällaren. Av såpa när fru Krantz sköljde tvätten på knä på mormors klappbrygga i det iskalla vattnet. Stenarna som såg upp mot mig från botten med klara ögon. Och mormors klänningar på klädstrecket, alla sydda i samma modell och alltid med nypor i fållen, som om mormor hälldes ut i fem versioner av sig själv. Nu berättar jag om något jag då saknade ord för. Om skräcken. Om känslan av att överväldigas, ja överfallas av kroppen. Om ensamheten som alla barn delar. Och om skuggan som mina föräldrars dysfunktionella äktenskap kastade. Men om de inte hade träffats skulle jag inte ha funnits. Kanske något annat barn, men alltså inte jag. Den tanken fick jag då och då när jag var barn och den var skrämmande. _______________________________________________________________
Jag blev väldigt glad när jag fick veta att John Ajvide Lindqvist är en av sex författare som blivit nominerade till Augustprisetför bästa svenska skönlitterära bok. Nu har jag läst Rörelsen : den andra platsen.
Boken har ett spännande upplägg, som redan det får mig att le när jag läser. Ganska snart blir det nämligen uppenbarat att bokens huvudperson heter John Lindqvist, är uppväxt i Blackeberg, är trollkarl och kommer att skriva skräckromaner. En fiktiv John alltså, som på detta vis genom boken ger sin programförklaring. Romanen är alltså ett slags metafiktion som talar om varför den fiktive John Ajvide Lindqvist är tvungen att skriva skräckromaner. Och hans skäl är goda.
Stilen är avskalad och då och då finner man meningar som förklarar att författaren inte bryr sig om att beskriva vissa detaljer eftersom det inte har betydelse för berättelsen, eller för att det finns andra som gör det bättre. Ständiga påminnelser som ger sken av att bryta fiktionen. Också andra av författarens böcker nämns i romanen, som till exempel Låt den rätte komma in.
Handlingen är att den unge mannen John på åttiotalet flyttar in i ett litet gårdshus på Luntmakargatan 14 i Stockholm. Han har inte mycket pengar men hoppas kunna slå sig fram som trollkarl. Efterhand lär han känna sina grannar och det visar sig att några av dem har ett hemligt projekt ihop. Något som har med gårdens tvättstuga att göra, och till viss mån medBrunkebergstunneln. John upplever också ett slags mystiskt tryck, som bara växer och växer.
Att romanens åttiotal levandegörs med hjälp av olika markörer som teveprogram, politiska skeenden och andra verkliga referenser, får läsaren att köpa berättelsen om den fiktive John som en slags sanning. De exakta angivelserna av adresser och beskrivningar av verkliga miljöer i Stockholm bidrar också till detta.
Sin vana trogen låter också Ajvide Lindqvist musiken bli en del av sin fiktion. Den som har läst hans förra roman Himmelstrandvet att titeln delvis anspelar på kompositören Peter Himmelstrand, vars musik har en framträdande roll i romanen. Med detta sagt, är det också så att Rörelsen faktiskt hänger ihop med boken Himmelstrand. Exakt hur vill jag inte avslöja, men att det finns en trubadur i Brunkebergstunneln som sjunger Himmelstrandslåten "Alla har glömt, men inte jag" är en snygg och för den delen ganska otäck koppling.
Himmelstrands musik är inte den enda som har en framträdande plats i romanen. På ett ställe berättar den fiktive John Ajvide Lindqvist såhär:
Det finns en rad av Morrissey som jag burit med mig genom livet och väntat på rätt tillfälle att få använda. Det kom med en berättelse som jag kallade "Majken" och som handlar om snatteri. Känslan är grundad i det där ögonblicket utanför Åhléns. Den kommer från "Shoplifters of the world unite" och lyder: "A heartless hand on my shoulder, a push and it's over."
Här anar jag att det faktiskt är den riktige Ajvides röst vi hör, för visst känns det som om musiken ibland är om inte utgångspunkten så i alla fall en stor del i hans romanbyggen. Att det sen råkar vara musik som jag själv gillar och vars textrader jag kan utan och innan, gör att romanen för mig berikas med ytterligare en dimension.
Precis som den fiktive John (och kanske den verklige?), lyssnade också jag på åttiotalet till Depeche Modes "Somebody" om och om igen. En annan av mina favoritlåtar av Depeche var "Shake the disease" och jag förstår precis vad huvudpersonen i Ajvides bok menar när han skriver: "Det ödsliga introt med Martin Gores ensamma stämma var som en beskrivning av något jag kände igen, en följeslagare."
Det är så John Ajvide Lindqvist använder sig av de kulturella referenserna som dyker upp i boken. Hela tiden säger de något om det sammanhang eller den person som beskrivs. Det helt logiskt att bokens John ser Bröderna Lejonhjärta (där det också finns "en annan plats") flimra förbi på teven, eller att han lånar böcker av Sartre och Beckett som, enligt huvudpersonen, mest skildrar olika tillstånd.
Att lyssna på Depeche Modes "Stripped" blir efter Rörelsen aldrig detsamma. Romanens John sitter på golvet i sitt gårdshus och gungar i takt med låtens inledande ljud som påminner om hjärtslag:
Dave Gahan sjöng, och jag lyssnade. Den tunga, sorgsna stämningen i låten bäddade in tillräckligt mycket av mitt eget mörker för att det skulle verka möjligt att leva, åtminstone för ögonblicket. I extrema sinnesstämningar, vare sig det handlar om glädje eller förtvivlan, har man en tendens att tolka sångtexter så att de handlar om en själv. "Stripped" handlade om mig. Mig och mina grannar. Take my hand, come back to the land Where everything's ours, for a few hours.
Rörelsen är en mycket läsvärd roman. Ytterst handlar den om en desperat jakt på mening och gemenskap, förpackad i en otäck men briljant fiktiv verklighet.
Titel: Rörelsen: den andra platsen
Författare: John Ajvide Lindqvist
Utgivningsår: 2015
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 274
Så var det dags för en ny bokstav i Kvinnoalfabetet hos enligt O. Den här gången blir det M.
Vilken kulturell kvinna på M har följt dig länge?
Alison Moyet lyssnade jag mycket på, särskilt på åttiotalet när hon var sångare i Yazoo. Men eftersom jag fortfarande gillar att lyssna på henne, sisådär tjugofem trettio år senare, får man väl ändå konstatera att hon följt mig länge. Hennes röst är fantastisk.
Vilken kvinna med för- eller efternamn på M är en stor favorit men får på tok för lite uppmärksamhet?
Här vill jag gärna nämna Moa Martinson. Naturligtvis är hon uppmärksammad och kan väl räknas som en klassisk svensk författare, men jag hoppas att hennes böcker även i fortsättningen ska hitta nya yngre läsare. Kvinnor och äppelträd borde ALLA läsa.
Det finns ju annan kultur än böcker. Vilken kvinna med för- eller efternamn på M vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Jag gillar Meryl Streep (en närmare presentation är troligen överflödig).
Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på M har du ännu inte utforskat?
Jag skulle vilja läsa den österrikiska författaren Marlen Haushofer och speciellt hennes roman Väggen, som verkar väldigt intressant.
Nu har författaren till Igelkottens elegans äntligen gett ur en ny roman. Såhär skriver förlaget Sekwa om Alvernas liv på sin hemsida:
"Två flickor är de sagolika hjältarna i Muriel Barberys nya roman. När vi lär känna Clara och Maria är de i tioårsåldern. Clara växer upp i en italiensk bergsby, Maria på landsbygden i Bourgogne, men deras verkliga ursprung är okänt. Båda två har speciella förmågor; Maria stå i sällsam förbindelse med naturen och Clara visar sig vara ett musikaliskt underbarn. Det blir snart uppenbart att det finns ett mystiskt samband mellan de båda flickorna, och att de begåvats med sina övernaturliga förmågor av en anledning. Tillsammans måste Clara och Maria kämpa mot de mörka krafter som hotar människorna."
Visst låter det spännande? Jag ser fram emot att börja läsa.
Imorgon är det dagen före den stora Augustgalan, och jag har läst och gillat hittills fem av de sex nominerade böckerna i den skönlitterära klassen. Nu håller jag på med den sista av dem, Carola Hanssons Masja, som också den är en riktigt bra roman. Och även om jag inte kommer att hinna läsa ut boken före galan, så kan jag ju i alla fall bjuda på en smakbit ifrån den.
