Månadens tema i februari: Kostym av Ninni Holmqvist

I februari har Månadens tema varit noveller, och jag har läst novellsamlingen Kostym av Ninni Holmqvist.

Jag valde samlingen mycket på grund av titelnovellen som jag redan tidigare läst, och det gick snabbt att upptäcka att det är något alldeles speciellt också med Holmqvists andra noveller. De är ofta överraskande, ibland känns huvudpersonerna nästan oförklarligt (och lockande) destruktiva, och ibland är det som om orsak och verkan, början och slut, kastas om. 

Fortfarande tror jag att min favoritnovell i samlingen är just "Kostym", som jag skrivit om här. 

Men en annan novell som jag fastande lite extra för är "På tåget tillbaka till Kairo". Där skildras en ung kvinna som reser tillsammans med sin pojkvän. På samma gång som läsaren känner en frihetskänsla i beskrivningen, skildras hur huvudpersonen noterar kvinnorna i sina mörka slöjor och hur männen på en tågresa stirrar på henne och till och med tafsar på henne. Pojkvännen verkar inte tycka det är så farligt. 

På en båtresa på Nilen som de gör med några andra, blir det knepigt för kvinnan att kissa över båtens reling, så hon håller sig hela dagarna för att kunna göra sina behov i skydd av mörkret. Det är som om de extrema omständigheterna gör att hon tvingas konfrontera vem hon själv egentligen är och förväntas vara.

Jag passar också in novellen "På tåget tillbaka till Kairo" i Novellflätan.

Titel: Kostym

Författare: Ninni Holmqvist

Utgivningsår: 1995

Förlag: Norstedts

Antal sidor: 184

Den stulna cykeln av Wu Ming-Yi

Den stulna cykeln av taiwanesiska Wu Ming-Yi är en roman som kräver en del av sin läsare, men som definitivt är mödan värd.

Bokens huvudperson ger sig ut på jakt efter sin fars cykel, som blev stulen för längesedan. Samtidigt som vi får ta del av berättarens uppväxt och familjehistoria, får vi läsa om cykelns historia. Boken innehåller dessutom vackra illustrationer av olika cyklar, där cykeln av märket Lucky hålls som den främste.

Den här romanen har verkligen ett rikt innehåll. Förutom familjeberättelsen och fakta om cyklar, innehåller boken fantastiska miljöskildringar och spännande historier. 

Jag läser om Silverhjulspatrullen som via cykel deltar i andra världskriget i Sydostasien, om världens äldsta elefant och om kvinnorna som fångar fjärilar och skapar vackra konstverk av vingarna. 

I jakten på sin fars cykel möter huvudpersonen många intressanta människor som berättar sina historier, och till slut, som sig bör, knyts alla trådar samman. 

Den stulna cykeln var nominerad till det internationella Bookerprisets långa lista 2018, och det är lätt att förstå varför. Jag kan verkligen rekommendera den.

På svenska finns även Wu Ming-Yis roman Fasetter av liv. Den vill jag också gärna läsa.

Titel: Den stulna cykeln

Författare: Wu Ming-Yi

Översättare: Britta Kinnemark

Utgivningsår: 2020 (på svenska)

Förlag: Chin Lit

Antal sidor: 335

Tisdagstrion: Sport & friluftsliv

Den här veckan är det sportlov i Skåne, vilket har inspirerat till temat "Sport & friluftsliv" i tisdagstrion.

Tolka temat på valfritt sätt, tipsa om tre böcker och lämna en länk så att vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips.

1. Jakt kan väl vara ett exempel på friluftsliv, så min första bok blir Jaktturen av Agnés Desarthe. Tristan  följer motvilligt med på jakt och allt går snett. En man skadas allvarligt och när de andra hämtar hjälp blir Tristan kvar i skogen med mannen. Tristan berättar episoder ur sitt liv medan de väntar, och lyssnar gör också den skadeskjutna kanin som Tristan håller varm i sin väska.

2. En som verkligen ägnar sig åt friluftsliv på heltid är Doppler, huvudpersonen i Erlend Loes roman med samma namn. Doppler tröttnar på all duktighet och trivsamhet och flyttar ut i skogen där han blir vän med älgkalven Bongo. 

3. Till sist, en simmare, i Sara Stridsbergs roman Happy Sally, inspirerad av kanalsimmerskan Sally Bauer. En riktigt bra bok, precis som allt annat jag läst av Stridsberg. 

Digitalt om Selma

En bra sak med pandemin (och ärligt talat, kanske den enda) är att det går att ta del av en massa biblioteksevenemang online. Särskilt bra om man som jag inte bor i en storstadsregion och i vanliga fall inte har ett lika stort utbud. 

Jag har lyssnat på John Ajvide Lindqvist hemma från hans skrivarstuga, på Ann-Helén Laestadius om Stöld och jag har deltagit i Stockholms stadsbiblioteks Biblioquiz online - det finns verkligen mycket intressant.

Ikväll kl. 18 har biblioteken i Kungsbacka bjudit in till ett samtal med Anna-Karin Palm om hennes biografi över Selma Lagerlöf, Jag vill sätta världen i rörelse. Det är jag nyfiken på.

Så börjar boken #2

Jag funderar ofta över hur böcker inleds. Det kan förstås vara på helt olika sätt - mitt i en dramatisk händelse eller med detaljer som sätter tonen för en persons karaktär eller en viss stämning eller miljö. Om inledningen är riktigt bra är mitt intresse för att läsa vidare väckt redan efter bokens första stycke.

Silvervägen av Stina Jackson är en roman där den norrländska naturen blir en del av berättelsens stämning. Den påverkar hur människorna agerar och speglar och förstärker det som sker. Redan den inledande texten visar just detta:

"Ljuset. Det stack och brann och slet i honom. Lade sig över skogarna och sjöarna som en uppmaning om att fortsätta andas, som ett löfte om att nytt liv var på väg. Ljuset som fyllde ådrorna med rastlöshet och tog sömnen ifrån honom. Redan i maj låg han vaken när gryningen letade sig igenom fibrer och springor. Han kunde höra tjälen sippra ur jorden där vintern förblödde. Bäckarna och älvarna som brusade och steg när fjällen skalade av sig sina vinterkåpor. Snart skulle ljuset fylla nätterna, sträcka ut sig och förblinda, skaka liv i allt som slumrade under de multna löven. Det skulle fylla trädknopparna med värme tills de brast och skogen skulle sjuda av hungerskrin från de nykläckta liven. Midnattssolen skulle driva människorna ur sina hålor och fylla dem med längtan. De skulle skratta och älska och våldföra sig på varandra. Det hände att människor försvann, att de bländades och tappade bort sig. Men han ville inte tro att de dog."

Jag gillar verkligen! 

Tisdagstrion: Biblioterapi (böcker som får mig att må bra)

I tisdagstrion ska vi tipsa om de där böckerna som får oss att må bättre - "Biblioterapi" är alltså temat den här veckan.

Tolka temat på valfritt sätt, tipsa om tre böcker och lämna en länk så att vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips.

1. Tove Janssons böcker om mumintrollen får mig alltid att må lite bättre. Till trion väljer jag Pappan och havet, boken där Muminpappan längtar efter äventyr och tar med sig sin familj till en liten ö med en stor fyr.

2. Jag tror att biblioterapi för mig handlar mycket om att läsa om favoriter, och förstås gärna såna som har ett lyckligt slut. Jane Austens Pride and Prejudice fungerar varenda gång. Den här fina utgåvan av boken köpte jag när jag besökte Jane Austen's House i Chawton.

3. Till sist, jag tror att barndomens favoriter kan fungera fint som biblioterapi. När jag för ett antal år sedan låg sjuk i lunginflammation, minns jag att jag läste Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan. Förmodligen valde jag boken för att jag inte orkade läsa något mer avancerat, men det var verkligen inget dåligt val. Farbror Melker, Tjorven, Stina och de andra fick mig absolut att må lite bättre.

Mina husdjur av Nils Andersson & Erik Svetoft

Mina husdjur av Nils Andersson och Erik Svetoft är en bilderbok som verkligen har allt. 

I det stora husets salar bor djur av olika slag som pysslar med allt möjligt. De snickrar, spelar musik, lagar mat och går på toa. 

Texten är rimmad och är ibland rena ordlekar, som jag verkligen uppskattar. På uppslag med fantastiskt detaljrika illustrationer letar jag efter de djur som omnämns i texten: reptiler, gorillor, marulkar, hjortar, renar, undulater, maskar och många andra djur.

I Mina husdjur finns helt enkelt massor att förundras över, skratta åt och prata om. 

Se på de här bilderna, så förstår ni vad jag menar:

Titel: Mina husdjur

Författare: Nils Andersson

Illustratör: Erik Svetoft

Utgivningsår: 2021

Förlag: Rabén & Sjögren

Antal sidor: 32

Himlabrand av Moa Backe Åstot

I Himlabrand skildrar Moa Backe Åstot tonårskillen Ánte, som slits mellan att leva enligt de samiska traditionerna och att kunna följa sitt hjärta. 

Ánte vill inget hellre än att fortsätta med rennäringen, både för att han som familjens enda barn vill föra traditionen vidare och helt enkelt för att han älskar livet med renarna. 

Samtidigt upplever han allt tydligare den trångsynthet som tycks finnas i hans närhet, och när hans känslor för kompisen Erik utvecklas till något djupare vet han inte vad han ska ta sig till. Är det ens möjligt att vara renskötare och gay?

Det är inte bara fördomarna Ánte slåss mot - han är inte heller säker på att Erik besvarar hans känslor. Boken skildrar Ántes starka längtan efter kärleken, samtidigt som han vill vara precis som alla andra. 

Bokens miljö är också något som lockar. För mig som skåning är det förstås spännande att läsa om rennäringen, och jag kan tänka mig att miljön är viktig som igenkänning för ungdomar som kommer från liknande bakgrund som författaren. Samtidigt känner nog precis alla igen sig i tonårskärlekens våndor och kan inspireras av en huvudperson som vågar gå mot strömmen. 

Titel: Himlabrand

Författare: Moa Backe Åstot

Utgivningsår: 2021

Förlag: Rabén & Sjögren

Antal sidor: 206