Musik och böcker, böcker och musik

Musik och böcker är två saker som jag tror jag skulle få det svårt att klara mig utan. Ibland finns det dessutom ett nära samband mellan de två, som i de här exemplen där antingen låtskrivaren har tagit sin inspiration från en roman, eller tvärtom, där författaren låtit sig inspirerats av en viss låt.

Wuthering Heights

 I januari 1978 debuterade Kate Bush med singeln ”Wuthering Heights” – samma titel som på Emily Brontës roman från 1847 (Svindlande höjder på svenska). För oss som älskar romanen är det en tillfredställande tanke att Bush skulle ha läst boken och sedan som i ett rus skrivit den fantastiska låten. Riktigt så var det nu inte...

Vad som i själva verket inspirerade Bush var faktiskt de sista tio minuterna av en filmatisering av Wuthering Heights som hon råkade se på teve. Slutscenerna gjorde ett så starkt intryck på henne att hon skrev låten, tydligen under bara ett par timmar sent en natt. Det ska sägas att hon sedan också verkligen läste Brontës roman.

Romanen handlar om Catherine Earnshaw och Heathcliff, ett av litteraturhistoriens mest kända kärlekspar. De kommer av olika anledningar aldrig att gifta sig med varandra, men så stark är deras kärlek att Catherine till och med efter sin död återvänder för att få vara nära Heathcliff. Scenen med Catherines spöke utanför fönstret är den som Bush såg på teve och som utgör låtens refräng:

 

“Heathcliff, it's me, Cathy, I've come home
I'm so cold, let me in in-a-your-window
Heathcliff, it's me, Cathy, I've come home
I'm so cold, let me in in-a-your-window.”

"Killing an Arab" och Främlingen

Nästa exempel, The Cures singel ”Killing an Arab”, är hämtat från 1979. Titeln – som sångaren och låtskrivaren i bandet, Robert Smith, sedan önskade att han inte hade valt – syftar inte på något som har med rasism att göra, vilket bandet i många situationer tvingats att förklara. (När bandet under 2005 spelade på olika festivaler ändrade man textraden till ”Kissing an Arab.”)
 

I själva verket anspelar de första textraderna på en nyckelscen ur fransmannen Albert Camus roman L’ Étranger från 1942 (Främlingen på svenska, 1946):

“Standing on the beach
With a gun in my hand
Staring at the sea
Staring at the sand
Staring down the barrel
At the Arab on the ground
I can see his open mouth
But I hear no sound

I'm alive
I'm dead
I'm the stranger
Killing an Arab.”

I Främlingen vandrar huvudpersonen Mersault planlöst längs en strand i Algeriet, påverkad av den starka hettan. Han möter en arabisk man och utan någon egentlig anledning skjuter han honom till döds. Mersault blir arresterad och senare dömd till döden, men han visar överhuvudtaget ingen ånger över vad han gjort. Snarare är han känslokall och likgiltig och tycks inte bry sig det minsta om vad som kommer att hända med honom.

Romanen väcker många frågor, speciellt kring just huvudpersonens likgiltighet. Vad för sorts samhälle och omständigheter formar en man som Mersault?

 

Norwegian Wood

Mina första två exempel handlar om låtskrivare som blivit inspirerade av böcker, men det finns förstås också exempel på motsatsen. 1987 kom den japanske författaren Haruki Murakami ut med sin roman Norwegian Wood (till svenska med samma titel 2003). De flesta känner nog till att ”Norwegian Wood” också är en låt av The Beatles (den fanns med på deras album Rubber Soul från 1965).

Låten omnämns redan i romanens inledning. Huvudpersonen Toru Watanabe sitter på ett plan och får då höra en orkesterversion av Beatles-låten, vilket får honom att minnas sin studenttid under sextiotalet. Låten fungerar som en slags tidsmarkör, men för romanen har också Beatles ”Norwegian Wood” en djupare betydelse.

Berättelsen fortsätter med att läsaren får ta del av Torus upplevelser under sextiotalet. Han umgås med sin klasskamrat Kizuki och dennes flickvän Naoko. Efter att Kizuki begår självmord kommer Toru och Naoko efter en tid, genom sin gemensamma sorg, allt närmare varandra. De inleder ett sexuellt förhållande, men strax därefter låter den psykiskt bräckliga Naoko Toru veta att hon tänker bosätta sig på ett slags vårdhem. De skiljs åt.



Toru fortsätter sitt liv i Tokyo, men skriver brev till Naoko och besöker henne ibland på vårdhemmet. Han inleder så småningom ett förhållande med en annan tjej, Midori. Samtidigt kan han inte glömma Naoko. Romanen är vacker och vemodig; skildringen av kärleken är samtidigt både erotisk och oskuldsfull.

Texten till Beatles låt ”Norwegian Wood” fungerar bra som en bild av Torus förvirring i  förhållandena med de två kvinnorna:

”I once had a girl, or should I say, she once had me…

She showed me her room, isn’t that good, Norwegian Wood?

She asked me to stay and she told me to sit anywhere,

So I looked around and I noticed there wasn’t a chair.

I sat on a rug, biding my time, drinking her wine.

We talked until two and then she said, it’s time for bed.

She told me she worked in the morning and started to laugh.

I told her I didn’t and crawled off to sleep in the bath.

And when I awoke, I was alone, this bird had flown.

So I lit a fire, isn’t it good, Norwegian wood.”

 

För mig blir både romanerna och låtarna ännu starkare upplevelser för att de påverkar och flyter in i varandra.  Vad tycker du? Kan du komma på fler exempel på musik och böcker som är influerade av varandra?