Gittan rules! En hyllning till Pija Lindenbaum

Jag sorterade i sonens bokhylla och fick fram Pija Lindenbaums Gittan och gråvargarna (2000). Med ett stänk av sorg i hjärtat insåg jag att det var ett tag sedan vi läste den – ve och fasa! Kan han ha blivit för stor för Gittan?

Pija Lindenbaum har hittills skrivit och illustrerat fyra böcker om den lite försiktiga fickan Gittan, som möter och blir kompis med vargar, får och älgar.  Den första var Gittan och gråvargarna (2000), sedan följde Gittan och fårskallarna (2002) och Gittan och älgbrorsorna (2003). 2011 kom den senaste, Gittan gömmer bort sig. Lindenbaum har också skapat andra minnesvärda barnboksfigurer – vem kan glömma Åke och hans eldsprutande drakmamma i När Åkes mamma glömde bort (2005) eller Lill-Zlatan i Lill-Zlatan och morbror Raring (2006) – men de får ursäkta, för Gittan är och förblir min favorit.

Det är kombinationen av Lindenbaums originella illustrationer och hennes tokigt skruvade men ändå på något vis alldeles vanliga berättelser som gör Gittan så charmig. Gittan är ibland en ganska ensam flicka. Hon har inga syskon och vågar inte riktigt vara med i de vilda lekarna som kompisarna på dagis ägnar sig åt. Men hon träffar istället på fantastiska varelser som hon blir kompis med, som när hon bjuder hem de busiga älgbrorsorna, eller när hon leker med gråvargarna i skogen.

Igenkänningsfaktorn är hög, trots att det som händer är tokroligt. Både bilder och text är mästerliga. Vad som händer när sonen inte längre vill läsa Gittan..? Jag får väl läsa dem för mig själv. Hulim skulim!