Ulysses #4

När jag fortsätter min läsning av James Joyce Ulysses tänker jag på hur det inte bara är Leopold Bloom som är romanens huvudperson, utan också själva staden Dublin.

 

I kapitlet som enligt den engelska upplagan fått namnet "Wandering Rocks" vandrar verkligen berättelsen från den ena personen till den andra, från den ena situationen till den andra. Ibland stannar jag till en längre stund, men lika ofta beskrivs personer och händelser som i förbifarten. Vissa personer jag möter har jag redan stiftat bekantskap med i tidigare kapitel, andra kommer förmodligen att dyka upp längre fram i boken. För vissa är ett kort omnämnande i detta kapitel det enda jag får uppleva av dem. Det är inte personerna som är det viktiga, utan just staden, och Dublin och dess invånare riktigt myllrar fram på sidorna.

 

Den språkliga och faktiskt musikaliska festen som boken verkligen är, fortsätter också. Nästa kapitel, nummer tio i ordningen, motsvarar Odysseus möte med den grekiska mytologins sirener - ni vet, de som försökte locka sjömännen i djupet med sin vackra sång. Genom hela kapitlet löper referenser till musik, i stort som smått. Det kanske häftigaste är ljudet från den blinde pianostämmarens käpp som ackompanjerar berättelsen med sitt återkommande "knack, knack, knack.". Också tydliga kopplingar till Homeros sirener finns i texten:

 

"Knack. Knack. En yngling, blind, med knackande käpp kom knackknackknackade förbi Dalys skyltfönster där en sjöjungfru med hår svallande (men han kunde inte se) blåste sjöjungfrurök (blind kunde inte), Mermaid, svalaste blosset av alla."

 

Och så fortsätter det... Lekfullheten finns där, som i det elfte kapitlet där vi hittar "Kriegfried Ueberallgemein" med titeln "Nationalgymnasiummuseumsanatoriumochsuspensoriums-ordinariusprivatdocentallmänhistoriasärskildprofessordoktor." Omedelbarheten finns där också, och faktiskt lättillgängligheten, som i det tolfte kapitlet där Bloom spanar på några unga flickor på stranden. Och så förstås det svårtillgängliga som i kapitel 13, där Joyce använder sig av olika stilar inspirerade av kända engelska författare. Här blir det först ganska svårt att ens komma fram till själva handlingen - jag är så bländad (både på ett bra och ett dåligt sätt) av stilarna att jag knappt förstår vad det är jag läser. Men efter ett tag lossnar det...

 

Det är här jag befinner mig just nu. I det trettonde kapitlet, alldeles snart precis mitt i James Joyce roman. Och faktiskt precis mitt i Dublin den 16 juni 1904.

___________________________________________________________________