Astrid, Mio och Tegnérlunden

Jag har alltid tyckt mycket om Mio min Mio av Astrid Lindgren. Ni vet den om nioåriga Bo Vilhelm Olsson som är fosterbarn hos tant Edla och fabror Sixten på Upplandsgatan i Stockholm. Han verkar mest vara i vägen i sin fosterfamilj och sitter ofta på en bänk i Tegnérlunden och drömmer om hur det skulle vara att ha en riktig mamma och pappa.

En dag ber tant Lundin i fruktaffären honom  att posta ett brev åt henne. När han ska stoppa ner kortet i brevlådan börjar bokstäverna glöda och han ser att det är adresserat till Konungen i Landet i fjärran. Detta är början på äventyret där Bo Vilhelm blir Mio, får träffa sin fader konungen och möter den onda riddar Kato.

Under mitt Stockholmsbesök nyligen kom jag just till Tegnérlunden och fick se den fina statyn av Astrid Lindgren som står där:

I parken finns också en skylt i serien "Det litterära Stockholm", där man kan läsa det här utdraget ur Mio min Mio:

"Då började jag närapå gråta. Inte riktigt men närapå. Jag kände mig så ensam. Jag gick och satte mig på en bänk i Tegnérlunden. Där fanns inte en människa. Alla hade gått hem för att äta middag. Det var skumt i parken och det regnade lite. Men i husen runtomkring lyste det överallt.
... Jag fick för mig, att det satt barn tillsammans med sina pappor och mammor överallt där det lyste. Det var bara jag som satt här ute i mörkret. Ensam."

Ibland känns det som om Mio min Mio hamnar lite i skymundan för Astrid Lindgrens andra böcker som passar de lite större barnen, Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta. Men boken om Mio borde lyftas fram precis lika mycket. Landet i fjärran ger boken en fin sagostämning och kampen mellan ont och gott gör boken spännande. Dessutom tycker jag om hur berättelsen i sig skänker tröst åt en pojke som från början har det svårt. 

Titel: Mio min Mio

Författare: Astrid Lindgren

Utgivningsår: ursprungligen 1954, nuvarande utgåva från 2003

Förlag: Rabén Sjögren

Antal sidor:184

________________________________________________________