Att jag sen aldrig gillat slutet på bok nummer sju i originalserien gör inte det hela lättare precis. Jag hade varit helt nöjd med att aldrig behöva läsa om Harry & co som vuxna - en så fantastisk värld som deras barndom utgör räcker väl hur långt som helst. Allt annat blir överflödigt.
Men trots mina invändningar kan jag förstås inte låta bli att läsa...
Harry Potter and the Cursed Child är egentligen ett manus från en pjäs som hade premiär i London juli 2016. Texten är baserad på en berättelse av J.K. Rowling men själva pjäsens författare är Jack Thorne.
I fokus den här gången är inte Harry, Ron och Hermione, utan Harrys och Ginnys son Albus. Han finner det svårt att växa upp i skuggan av sin berömde far och trivs inte alls på Hogwarts. En enda kompis får han och det är ingen mindre än Scorpius Malfoy - ni hör ju på efternamnet hur allting är uppochnedvända världen. Men det här gillar jag verkligen. Först känns vänskapen som en uppfriskande överraskning men sen tänker jag att det är det enda rätta och möjliga för att skaka om lite i skildringen (som annars bara skulle vara en upprepning av föräldragenerationen.)
Det är riktigt spännande emellanåt. Voldemort figurerar förstås och mycket kretsar kring en "timeturner" som gör det möjligt för Albus och Scorpius att resa tillbaka i tiden till händelser som var betydelsefulla för Harry & co. Jag gillar att läsa om Albus och tycker om att leva mig in i hans situation.
Det som känns lite tråkigt (men kanske oundvikligt i det här formatet) är hur Hermione och Ron (nu gifta) och Ginny och Harry blir lite av marionetter. De blir inte riktigt till personer av kött och blod och jag retar mig på hur de ibland känns reducerade till representanter för någon detalj i deras personligheter som vi minns från förr. Men jag kan stå ut med det också, för det här är inte berättelsen om dem, utan om Albus Potter. Jag är glad att jag läst Harry Potter and the Cursed Child och jag skulle gärna vilja se pjäsen också.
Titel: Harry Potter and the Cursed Child
Författare: Jack Thorne
Utgivningsår: 2016
Förlag: Little, Brown
Antal sidor: 330
Jag köpte den på Englandsresan, mest för att "måste ju", men har inte känt mig så sugen på att läsa den. Men din recencion var uppmuntrande, så kanske jag vågar. Men först ska jag läsa lite noveller ;-)
SvaraRaderaNoveller är ju också kul! :-)
Radera