Jag har nämligen gillat precis allt jag läst av Sara Stridsberg och mitt exemplar av Beckomberga har jag till och med fått signerat av författaren, men ändå blev boken stående i hyllan.
Nu har har i alla fall äntligen läst, och Beckomberga var precis så bra som jag förväntade mig.
Romanen handlar om Jackie och hennes pappa, Jimmie Darling, som är intagen på mentalsjukhuset Beckomberga. Jackies mamma är inte heller särskilt närvarande och när hon reser till Svarta havet och lämnar flickan kvar hemma, vistas Jackie alltmer på Beckomberga och i parken som omgärdar sjukhuset.
Här finns förutom pappa Jimmie även läkaren Edvard, som tar med vissa patienter på fester utanför sjukhusområdet, och här finns Sabina, som både Jimmie och Jackie tycker mycket om.
Boken är skriven i korta scener. Ibland följer vi Jackies tankar, vad hon ser och upplever, ibland skildras själva sjukhuset i olika tider, eller hur olika patienter interagerar med varandra. Allt pusslas ihop till en drömsk väv som känns väldigt typisk för Stridsbergs sätt att skriva.
Beckomberga inhyser tragiska människoöden, men för många av dem är sjukhuset ett hem och den enda trygga plats de känner till. Boken skildrar mental sjukdom, men inte i termer av olika diagnoser eller patienter vi ska tycka synd om. I den här boken är det helt enkelt så att vissa människor är försvarslösa mot livet självt.
Titel: Beckomberga: ode till min familj
Författare: Sara Stridsberg
Utgivningsår: 2014
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 356
Jag gillade den också.
SvaraRaderaBåde ämnet och Stridsbergs sätt att skriva är fascinerande!
Raderaborde kanske läsa eftersom jag började min karriär på mentalsjukhus... ganska hemskt i början av 1970-talet...
SvaraRaderaeller skriva något själv, skrev ju dagbok
RaderaSå intressant! Jag skulle gärna läsa :-)
Radera