Novellens berättare Johnny sköter tillsammans med McDunn en fyr. En kall novemberkväll när dimman rullar in, tänder de ljuset och sätter igång mistluren så att inga båtar ska köra på grund. Det finns inga andra människor på flera kilometers avstånd och det grå havet breder ut sig framför dem.
Stämningen börjar bli kuslig och McDunn berättar om havets gåtor och om mystiska händelser som skett. Han antyder att något oerhört kommer att hända just den här kvällen, eftersom det nu är precis ett år sedan det skedde förra gången.
Jag ska väl inte avslöja vad det är som väntar Johnny och McDunn, men jag tycker det är en spännande novell, om än inte så väldigt kuslig som det kanske är tänkt.
Jag är kanske allra mest förtjust i hur Bradbury målar upp och levandegör miljön, som exempelvis i beskrivningen av mistluren: "som skallade for fram genom dimtrasorna och skrämde upp måsarna likt kringslängda spelkort."
Jag läser gärna fler noveller av Bradbury.
Jag gillar verkligen Ray Bradbury! Han är finurlig. Jag tycker däremot inte att Fahrenheit 451 är hans bästa.
SvaraRaderaJag har läst Fahrenheit 451 på senare år, och gillade. Men detta är det första jag läser utöver den romanen, så det känns som om det finns mycket kvar för mig att upptäcka!
Raderalånade denna på biblioteket, läste väl inte alla
SvaraRaderaTycker det är ett ganska trevligt urval!
Radera