Mars 2023

Mars var en månad som innehöll både Nobelpristagare, ALMA-pristagare och en kanske blivande Nobelpristagare. Dessutom läste jag två konstböcker, så det blev en trevlig mix.

I mina läsmål för 2023 har jag bland annat bestämt mig för att fokusera på romaner på engelska och hyllvärmare, och när jag läste The Mystic Masseur av V.S. Naipaul slog jag två flugor i en smäll. Ja, egentligen fyra flugor i en smäll, eftersom jag också kunde pricka av Naipaul på listan över Nobelpristagare och dessutom skriva in boken på Trinidad och Tobago i Jorden runt på 100 böcker. Boken handlar om Ganesh, en enkel man som gör en nästan ofattbar resa: från skollärare till massör till författare, och till sist blir han en känd politiker och får en riddarorden. Romanen utspelar sig bland indiska invandrare på Trinidad, och jag skulle vilja beskriva den som en humoristisk skröna. 

ALMA-pristagarna jag läste var australiensiska Sonya Hartnett och österrikiska Christine Nöstlinger. Hartnetts Thursday's Child är både annorlunda och gripande. Den  handlar om en fattig familj med många barn, och vi får tar del av berättelsen genom mellanflickan Harpers ögon. Det är hela tiden en kamp för att få pengarna att räcka till, och hettan och torkan gör inget lättare. Det speciella är att Harpers bror Tin börjar gräva sig ner under huset, och lever sedan sitt liv i de här underjordiska gångarna. Familjen accepterar att Tin väljer ett så annorlunda liv, men samtidigt får hans grävande på sätt och vis katastrofala följder.

Också Christine Nöstlingers Burkpojken är riktigt läsvärd. Fru Bartolotti får en dag ett paket, vilket i och för sig inte är så konstigt, eftersom hon hela tiden beställer saker som hon sedan glömmer bort. Alltså tror hon att hon möjligen kan ha beställt paketet som innehåller en stor burk. Men när hon öppnar burkar kommer till hennes stora förvåning en livs levande pojke ut. Pojken är förprogrammerad till att aldrig göra fel och han är oerhört väluppfostrad. Detta ser Fru Bartolotti och pojkens nya vän Kitti till att ändra på. 

Konstböckerna jag läste handlade om Madeleine Pyk, och det beror på att jag nyligen har köpt en av hennes tavlor. Alltså ville jag ta reda på mer om henne. Titta - jag ser och Madeleine Pyk: "jag leker att jag lever" av Anja Notini, innehåller båda texter om och av Pyk, och har rikligt med bilder från hennes konstvärld.

Den sista boken som blev läst i mars var också den i mitt tycke den bästa, nämligen Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan. Jag har länge varit nyfiken på Knausgård, men så har jag dragit mig lite för alla de där tusentals sidorna i Min kamp. När sedan Morgonstjärnan kom ut tyckte jag det kunde vara dags. Jag blev verkligen oerhört imponerad och förtjust i både själva berättelsen och kanske framför allt sättet Knausgård berättar den på. Han är helt mästerlig på att frammana stämning och närvaro, och jag tycker han fångar bokens nio huvudpersoner som om de verkligen är helt unika individer. Vi möter exempelvis journalisten Jostein, litteraturvetaren Arne, sjuksköterskan Solveig och prästen Kathrine. Hela boken utspelar sig under två dagar, och det som alla personerna lägger märke till under de här dagarna, är att djuren börjar bete sig underligt, och att det dyker upp en nya stark stjärna på himlen. Är detta något slags tecken?

Nu är jag sugen på att kasta mig över den andra delen i Knausgårds serie, Vargarna från evighetens skog, men jag får ge mig till tåls lite. Först ska jag till exempel läsa den senaste ALMA-pristagaren, Laurie Halse Anderson, och det blir säkert också riktigt bra. Jag har faktiskt aldrig blivit besviken på en ALMA-pristagare.