I Pockerlovers Tre på tre-utmaning, som jag och många andra bokbloggare har ägnat åt oss under hösten (under tre månader - september, oktober och november - skulle man läsa tre romaner på ett valfritt tema), valde jag att läsa Blekingegatan 32 av Lena Einhorn, Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn och Åren i Paris av Paula McLain.
Alla tre böckerna tillhör en genre som man skulle kunna kalla faktionsberättelse (eller biografiroman eller dokudrama...) Blekingegatan 32 handlar om några år i Greta Garbos liv, när hon börjar vid Dramaten och sedan blir upptäckt av Mauritz Stiller. Kolterjahns bok skildrar Karin Boye och den tid i ungdomen hon tillbringade i Berlin. Åren i Paris berättar om Hadley och Ernest Hemingways äktenskap och den tid de bodde och var en del av de litterära och bohemiska kretsarna i den franska huvudstaden.
Det gemensamma för romanerna är alltså att de har verkliga personer som sina huvudpersoner, men att böckerna ändå inte är faktaberättelser, utan just romaner.
Jag har också läst Bo G Janssons bok Episkt dubbelspel: Om faktionsberättelser i film, litteratur och tv. Där kan man hitta en definition av begreppet faktionsberättelse:
Karakteristiskt för faktionsberättelsen är att dess handling genomgående och även i detalj följer eller tycks följa och upprepa ett historiskt verkligt händelseförlopp men att likväl gestaltningen av detta historiska händelseförlopp är så dramatiserad och påtagligt konstnärligt bearbetad att läsarens eller tittarens tankar leds lika mycket till fiktivt berättande som till ickefiktivt berättande (s. 15).
Romanerna baserar sig alltså på historiska fakta - sådant som är känt och skrivet om personerna, kanske på verkliga dagboksanteckningar, foton och brev - men tillåter sig att leva sig in i och gestalta personerna på ett icke-faktamässigt sätt. Där det saknas fakta om vissa detaljer låter författarna sin egen fantasi fylla ut luckorna, även om de gör det på ett sätt och med en kunskap som bygger på gedigen research om personerna de skriver om (detta är förstås en förutsättning för att texten ska bli trovärdig.)
Alltså är det förstås ingen fullkomlig sanning om Greta Garbo, Karin Boye och Hadley och Ernest Hemingway vi får läsa, men vilken historiebok kan säga sig uppnå det? I gengäld får vi i faktionsberättelserna leva oss in i människoödena, vi får uppleva hur det kändes när Greta Garbo blev antagen på Dramaten eller när Hadley Hemingways äktenskap började knaka i fogarna. Bo G Jansson talar om faktionsberättelsen som "levandegjord historisk verklighet" (s. 213).
Jag tycker mycket om den här genren. För mig är det en perfekt kombination som tillfredsställer mitt behov av gott berättande och en nyfikenhet på verkliga personer, tider och miljöer. Samtidigt har det stundtals rasat en hätsk debatt om det verkligen är moraliskt rätt att ge sig in i en verklig persons huvud på det där sättet? Vissa har också ansett att faktionsberättelser bara är till för författare med dålig fantasi. Jag kan visst förstå de här argumenten och det vore ju fasansfullt om inga författare hade fantasi nog att hitta på helt egna berättelser.
Men faktum kvarstår. Jag har tyckt mycket om att läsa både Blekingegatan 32, Den bästa dagen är en dag av törst och Åren i Paris. Jag har haft fantastiska läsupplevelser och har samtidigt lärt mig intressanta fakta om Garbo, Boye och Hemingway som jag inte visste tidigare.
Vad tycker du om faktionsberättelser?
Vad tycker du om faktionsberättelser?
Greta Garbo
Hadley och Ernest Hemingway
Åh, Jag hade Bo G Jansson när jag pluggade litteratur på Högskolan Dalarna ( för många år sedan) - han var/är en fantastiskt inspirerande föreläsare!
SvaraRaderaVad roligt! Den här boken är mitt första möte med honom.
RaderaJag är dubbel - borde egentligen inte gilla eftersom jag tycker det är en knepig genre som kan gå fel, biografier är absolut inte min grej. Samtidigt så tyckte jag både boken om Boye och den om Garbo var helt underbara, vackert skrivna och de har allt en god roman ska ha. Blonde av JCO är ett annat utmärkt exempel när det funkar. Genren BOATS däremot när en spökskrivare återberättar en människas livsöde går helt bort i min läsning. Det blir sällan bra.
SvaraRaderaJa, visst är det lite dubbelt det här... Men jag märker att jag ofta dras till just de här böckerna, och oftast de som handlar om författare. Det är annars inte så att just det verklighetsbaserade gör en bok bättre i mina ögon, kanske oftare tvärtom egentligen. Det måste ju vara välskrivet också, viket verkligen inte alla verklighetsbaserade romaner är. I de flesta fall föredrar jag ren fiktion, vilket jag tycker man kan lära sig precis lika mycket av. Men just de här tre romanerna tyckte jag var både välskrivna och lärorika. Jag kommer säkert att fastna för fler faktionsberättelser framöver!
RaderaPlommonträdet jag nyss läst är nog en faktionsberättelse... Vi såg en stumfilm av Garbo i går; The Single Standard (1929) efter en bok av Adela Rogers St. Johns, riktigt bra.
SvaraRaderaRoligt med Garbofilmer! Jag blev väldigt sugen på att se Gösta Berlings saga som nämns ofta i Einhorns bok.
Raderafast egentligen vill jag att det ska vara riktig fakta
SvaraRaderaFakta är förstås helt nödvändigt, och intressant. Jag varvar ofta fakta och skönlitterära böcker.
Raderajag gillar genren. den sätter fart på fantasin och inspirerar till att kolla fakta och läsa vidare. ett bra sätt att lyfta fram personer som glömts bort
SvaraRaderaJa, det är verkligen så att man kollar upp fakta kring det man läser. Just att lyfta fram personer som glömts bort har jag faktiskt inte tänkt så mycket på, men det har du ju helt rätt i. Det är också viktigt och intressant!
Radera