Söndagens smakbit - Och sen Paulette

Den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten bjuder varje vecka på En smakebit på søndag. Man ger helt enkelt ett smakprov från en bok man för tillfället läser - på det viset kan man hoppa runt på alla deltagande bloggar och få lite nya lästips!

 

Den här söndagens smakbit hämtar jag från en fransk roman av Barbara Constantine. I hennes Och sen Paulette kretsar handlingen kring Ferdinand, en man i sjuttioårsåldern, som efter att hans son med familj flyttat ut nu bor ensam på en stor gård.

 

 I romanens inledning stöter Ferdinand på en hund som visar sig tillhöra Marceline, damen i grannhuset. Efter en storm står det klart att Marcelines tak håller på att rasa in och Ferdinand börjar fundera på om hon kanske skulle kunna flytta in i hans hus istället, där många av rummen står tomma.

 

Smakbiten kommer från kapitel 14, där Ferdinand samlar mod för att lägga fram sitt förslag för Marceline:

 

Framför dörren hemma hos Marceline vågar han inte knacka på. Han upprepar tyst för sig själv vad han ska säga. Det gäller att hitta rätt anslag. Ord som passar. Det är knivigt. Alltså ... God dag, madame Marceline. Det är jag igen, Ferdinand. Jag är tillbaka för att säga att jag har grubblat hela natten, jag har vridit och vänt på saker och ting, vägt, analyserat och knådat allt, och ärligt talat, jag säger det utan pardon, ni kan inte stanna kvar i det här huset. Med tanke på vilket skick det är i är det farligt. Bjälkarna är gistna och taket kan ramla in när som helst. Ni måste ta er härifrån, och det är bråttom. Som ni vet bor jag ensam på gården här intill sedan barnen flyttade, det är snart två månader sedan. Det finns flera tomma rum, egen ingång, all modern bekvämlighet. För inte så länge sedan bodde vi tre familjer där, ska ni veta, tre generationer. Utan att för den skull störa varandra. Så ser det ut. Ni skulle helt enkelt kunna flytta in redan i dag, stanna så länge renoveringen pågår, det tar nog hela vintern och en bit in på våren. Och om ni vill finns det plats i stallet för åsnan, ett hönshus till hönsen och ...

   Han knackar på.

   Hunden skäller och långt där inifrån urskiljer han Marcelines röst som säger "kom in".

 

Ju längre man kommer i romanen, desto fler personer flyttar in på Ferdinands gård. De utgör ett charmigt kollektiv som det är riktigt mysigt att läsa om.

 

Ha nu en skön söndag denna andra advent!