Flickan som slutade tala

Flickan som slutade tala är en självbiografisk roman av fransk-libanesiska Yasmine Ghata.

 

När flickan i boken är sex år gammal dör hennes far efter en tids sjukdom. Mamman, den stora poeten, tycks oförmögen att berätta sanningen för sin dotter, och diktar ihop olika förklaringar till varför pappan är borta. Men naturligtvis förstår barnet ändå.

På ett sätt förlorar barnet också sin andra förälder, eftersom mamman flyr in i sitt diktande:

 

Arbetstakten blev ett tvång. Mamma lämnade inte skrivmaskinen, kanske tänkte hon att hon skulle få kontakt med den andra sidan genom att hamra på tangenterna som för att öppna ett lås. Hon ville ta sig förbi den förbjudna spärren med ordens hjälp. Skriva för att få tillbaka pappa (s. 33).

 

Mamman låter alltså skrivandet och fantasin bli ett sätt att omsluta sig med den avlidne makens närvaro. Flickan har en annan strategi för att hantera sorgen. Hon fäster sig vid verkliga föremål som tillhört pappan; hon sparar på hans rakhyvel där några skäggstrån finns kvar, hon lyssnar på hans musik och försöker härma hans handstil.

 

Med tiden förstår flickan att det är just skrivandet som får mamman att överleva förlusten av maken, och hennes egen respekt för orden växer. Man kan se romanen som en hyllning till skrivandet - i slutändan är det fantasin och orden som förenar mor och dotter.

 

 

Titel: Flickan som slutade tala

Författare: Yasmine Ghata

Översättare: Ragna Essén

Utgivningsår: 2012

Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag

Antal sidor: 82