Tematrio - klassiska kvinnor

Lyran ber oss i veckans tematrio att berätta om tre böcker skrivna av klassiska kvinnor.

1. Min första klassiska kvinna får bli en av de allra största, nämligen Selma Lagerlöf (1858-1940). Troligen behövs ingen närmare presentation av den här författaren, men bara för att nämna något, så skriver jag Mårbacka, Nobelpriset och medlem i Svenska Akademien. Lagerlöfs framgångar var många och hennes liv är intressant att läsa om.

 

Om jag nu ska välja bara en av hennes böcker blir det den här gången Jerusalem (annars är egentligen Gösta Berlings saga min absoluta favorit). Jerusalem gavs ursprungligen ut i två delar 1901 och 1902, och boken handlar om Ingmarssönerna från Dalarna som under 1800-talet emigrerar till den heliga staden.

Bilden ovan kommer från en upplaga av Jerusalem utgiven på Bonniers 1930 och med fina illustrationer av Einar Nerman. På insidan av pärmen finns ett klistermärke som talar om att boken vanns som premium "för goda kunskaper och färdighet i gymnastik" vid Nyköpings kommunala flickskola 1937. Hoppas flickan som vann priset också gillade att läsa. Jag funderar lite på vem hon var, och är glad att de fina boken nu är i min ägo.

2. Nästa klassiska kvinna i min trio är den finlandssvenska poeten Edith Södergran (1892-1923).

 

Hon räknas som en av de första modernisterna i den svenskspråkiga litteraturen, och har skrivit dikter som älskas av många. Hon dog ung, bara 31 år gammal, och flera av hennes dikter, som till exempel "Landet som icke är" är präglade av denna närhet till döden. Kanske är det samma medvetenhet om vad som komma skall, som också får henne att skriva dikter som fullkomligen sprudlar av livsglädje?

Triumf att finnas till...



Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändlig-
                                heten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar
                                 sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf
                                 att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom
                                 sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.


Tid - förvandlerska, tid - förstörerska,
                      tid - förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister
                      för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som
                      en klippa mitt i havet?
Tid - du mörderska - vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig
                      honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor,
       men de lysa alltid utan skräck.

(1916)

3. Den sista boken i min trio är Kvinnor och äppelträd, skriven av Moa Martinson (1890-1964).

 

 

Martinson räknas till de så kallade proletärförfattarna och är ensam kvinna bland namn som Harry Martinson (hennes man), Eyvind Johnson och Ivar Lo-Johansson. Kvinnor och äppelträd är hennes debutroman som kom ut 1933, och som väckte stor uppmärksamhet på grund av sin realism och frispråkighet vad gäller kvinnans liv. Boken inleds med den berömda scenen när mor Sofi badar:

   Ikväll badar mor.
   Det är längesedan mor Sofi och Fredrika började med sina bad, men ändock går hela gården på spänn var gång det sker. Hela gården, hela trakten, nästan hela socknen.
   Två halvgamla kvinnor, båda nära de femtio, den ena med femton barn om man räknar den förstfödde, som kom före giftet och för länge sedan förvunnit i världsvimlet som utackorderad oäkting. Den ena med fjorton barn, den andra barnlös, gift med en halvblind ofärdig gubbe, som hade litet, alldeles för litet jord, men som enligt ett envist rykte hade de mesta pengarna av alla i socknen. Varje socken i landet har en sån där mystisk gubbe, som lär ha massor av pengar, en gubbe eller gumma, allt som det faller sig.
   Två halvgamla kvinnor som badar varje vecka. Aldrig har man hört något dylikt i socknen, inte i grannsocknarna heller.