Ulysses # 1

Det här året har jag ju dragit igång Topp-100-trippeln - utmaningen som går ut på att man innan årets slut ska läsa tre titlar från Världsbibliotekets lista över de hundra bästa böckerna och sedan skriva något om dem på sin blogg.

 

Jag vet inte riktigt hur det går för er andra? Själv börjar jag inse att jag omöjligen kommer att hinna. Det finns ju en anledning till att jag nyss haft en bloggpaus på över tre månader och av samma anledning (dvs. ren tidsbrist) ligger jag efter med utmaningarna.

 

Men nu har jag i alla fall börjat läsa James Joyces Ulysses, bok nummer två av mina tre. 

 

Jag funderade länge på vilken upplaga jag skulle ge mig på. Jag brukar alltid läsa på original när det gäller engelska titlar men Erik Anderssons nya översättning av boken lockade mig mer. Då passar det ju också bra med hans bok om själva arbetet med översättningen, Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Som ni ser på bilden läser jag också Olof Lagercrantz bok om Ulysses, Att finnas till och inför varje kapitel läser jag en sammanfattning i en guidebok om romanen, vilket faktiskt känns som en riktigt bra idé. Man får en del förklarat för sig kring handlingen, de olika miljöerna i dåtidens Dublin och olika tolkningsmöjligheter. Jag tror att man lägger märke till fler detaljer på det viset och får ut mer av läsningen.

 

Nu har jag läst de första sex kapitlen och har nått fram till sidan 119 av de totalt 799 sidorna. Och vad tycker jag då hittills?

 

Jo, jag gillar verkligen Ulysses.

 

Dublin den 16 juni 1904 växer fram på boksidorna. Det pratas och slamras och doften från hästkärrorna blandar sig med en lukt av rått kött från den grisnjure Leopold Bloom köper sig till frukost.

 

Just Bloom kommer man väldigt nära, säkert på grund av stream-of-consciousness-tekniken men också för att man får följa honom i hans vardagliga bestyr. Han blir väldigt mänsklig. Hittills har han lagat frukost åt sin fru, själv ätit grisnjuren som har en svag smak av urin, besökt utedasset, hämtat ett brev från en kvinna som han i hemlighet brevväxlar med, har köpt en tvål och beställt hudkräm åt sin fru, besökt badhuset och sitter nu i en vagn tillsammans med bekanta på väg till en väns begravning.

 

Språket är uppfinningsrikt. När katten jamar låter det "Mkgnau!" och tankarna på skolpojkarna som hörs genom ett öppet fönster väcker egna minnen från skolan till liv: "Abese defege kelomen opeku restuve dubbelve". Man får lust att läsa högt och borde kanske göra det också.

 

Jag läser ett kapitel i taget och längtar tills det är dags för nästa. På det viset kommer jag inte att hinna klart med min läsutmaning, men jag tror det är ett bra sätt att umgås med Joyces bok.