Jag är med i en bokklubb i regi av Norra Skåne, där man får möjlighet att läsa in sig på ett par av böckerna inför Bokens Dag i Hässleholm i höst. Läs mer om bokklubben och evenemanget här.
Om du vill kan du följa alla inlägg och diskussioner framöver på bokklubbens egen sida.
Idag ska vi ha läst första delen - drygt 200 sidor - av Aldermanns arvinge av Gabriella Håkansson. Inlägget jag bidrar med, handlar helt enkelt om mina första intryck.
"Det här är berättelsen om ett hus." Så börjar romanen Aldermanns arvinge av Gabriella Håkansson. Det är inte vilket hus som helst som står i centrum för den här romanen, utan "Templet", ett nyklassicistiskt palats på Harley Street i London. Ägaren är Gideon Aldermann, stormästare i ordenssällskapet Dilettanti, med en besatthet för de antika idealen och med en hemlig storslagen plan för att revolutionera samhället.
Gabriella Håkansson är skicklig på att återge detaljer. Huset i sig är noggrant beskrivet och blir nästan som ett levande väsen. Romanen utspelar sig i London, men man kan konstatera att det verkligen är Huset som är den viktiga miljön än så länge. London tycker jag beskrivs mer faktamässigt, jämfört med Aldermanns palats som sveps in i vackra adjektiv om material och färger.
Templet är verkligen magnifikt med alla sina utsmyckningar och antikviteter, men samtidigt tar vanligt folk gärna en omväg runt det av rädsla för trolldom, förbannelser och ett rykte i kvarteren att gamle Aldermann har åkallat djävulen. Folk undviker att komma för nära:
"Skuggan, sades det, förändrade både folk och fä. Den som en gång satt sin fot i huset blev sig aldrig mer lik."
Även de olika personerna skildras med ett gott öga för detaljer, speciellt genom beskrivningar av deras kläder. På det viset är det mycket yta. För Aldermann och hans ordensbroder, den gamle fjollige d'Hancarville är klädedräkten viktig, och den ska vara i en klassisk stil som egentligen tillhör en helt annan tid:
"[d'Hancarvilles] mossgröna sammetsbonjour syntes knappt under massorna av vitt halskrås. Trots att knäbyxor hade gått ur modet envisades han med att bära sammetsculotter med stora silverspännen och vita rosettprydda silkesstrumpor."
Men vad döljer sig under den pråliga ytan? Om man skrapar lite på romanens översta lager väller en stark mystik fram. Själva huset bidrar förstås till denna känsla, men det är något mystiskt också med ordenssällskapet Dilletanti. Vad ägnar de sig åt egentligen?
Spänningen blir inte mindre när Aldermann dör och hans testamente tillkännages. Hans ordensbröder d'Hancarville och Richard Payne Knight har fått veta att det som Aldermann kallar "le grand oevre" är färdigt, men testamentet läses upp utan att de får reda på var denna hemliga plan finns. Ska de kunna hitta den? Efter att ha läst denna första del av romanen är det en av frågorna som gör att jag blir oerhört sugen på att läsa vidare!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar