Marjaneh Bakhtiari på Kristianstad Bokfestival

Idag är det alltså äntligen dags för Kristianstad Bokfestival, den fjortonde i ordningen. Inför festivalen har jag och de andra medlemmarna i en bokcirkel jag är med i, ägnat oss åt att läsa in oss lite extra på en av författarna, nämligen Marjaneh Bakhtiari. Hon kommer till Konserthuset Stora Salen imorgon, fredagen den 6 september, kl. 15.00.

Bakhtiari är en svensk författare, född 1980 i Iran och nu bosatt i Malmö. Malmö är också staden som skildras i hennes debutroman Kalla det vad fan du vill från 2005 och i uppföljaren Kan du säga shibbolet? från 2008. Båda romanerna handlar om familjer som kommit till Malmö från Iran.

Nu vid tidpunkten  för bokfestivalen är Bakhtiari aktuell med sin tredje roman, Godnattsagor för barn som dricker, en bok som skildrar tre generationer i en familj i Tehran.


Marjaneh Bakhtiari (foto: Anna Olsson)

Jag har inte läst något av Bakhtiari tidigare och när jag nu skulle välja en roman inför Bokfestivalen kändes det naturligt att börja från början, med debutromanen.
Kalla det vad fan du vill är en rolig bok. Bakhtiari driver friskt med alla -  nysvenskar, gammalsvenskar och rasister blir alla föremål för hennes ironiska beskrivningar. Man konstaterar snabbt att Bakhtiari har ett öra för repliker, hur de invandrade iraniernas svenska låter, hur ungdomarna på skånska säger "maj" istället för "mej", hur en inbiten malmöit talar. Det blir ofta en komisk effekt, även om ämnet för samtalet kan vara nog så allvarligt:

"Vi har en civilizakhon som är tvåtosenfemhondra år. Javisst. Den är micke... vad eska man seja? Man får inte glomma. Do viet barnen, dom måste vieta Iran inte bara som "Inte otan min dotter". Nej, Iran micke gammal civilizakhon."

Det är Amir som talar, pappan till  bokens huvudperson, den unga tjejen Bahar. Amir är bekymrad över att hans barn ska komma att glömma bort sitt ursprung.

Bahars mamma, Panthea, gör däremot allt för att försöka lära sig om det svenska samhället och bli en del av det. Hon lyssnar på Tomas Ledin, försöker förstå det svenska midsommarfirandet och bjuder hem kollegor på middag. Men hon får kämpa. Även svårigheterna med det nya språket gör att Panthea till sin frustration inte kan uttrycka sig så nyanserat som hon är van vid. Hon frågar ut sonen Shervin:

"Panthea satt i köket och behövde en formel att utgå ifrån för att kunna tacka och besvara tack på ett korrekt sätt, så förhöret fortsatte. Det var inte viktigt vem som ställdes till svars, utan att hon fick svar.
   "Men det hör du ju. Tusen tack, det betyder att man alltså tackar tusen gånger. Det är som tack så mycket."
   "När säger man tack shelv?"
   "Tack själv? Ja men, det är ju när nån tackar dig, och sen tackar du också för att dom har tackat. Alltså istället för att säga varsågod. Men det är inget viktigt, mamma. Säg bara tack."
   Panthea hade bara sagt tack och tack så mycket dittills. Det kanske räckte, men det var tråkigt. Hon sökte nyanser. Hon ville säga "tack för senast", "tack, men nej tack", "jag tackar för mig", och kanske en vacker dag till och med avancera till: "tacka vet jag...","tack vare" och så vidare."

Det är barnen i familjen som har lättast att hitta sin plats i det nya landet - för Bahar och Shervin blir uppväxten i Malmö det enda de känner till. Bahar har en svenskfödd pojkvän, Markus, men väljer också under en period att bära slöja. För Bahar är detta ingen motsägelse. Hon vägrar att betrakta sig själv som fångad mellan två kulturer, oförmögen att passa in helt och hållet i någon av dem. Hon är Bahar, helt enkelt.

Kanske är det detta som är romanens mer allvarliga budskap: det handlar inte så mycket om kulturella skillnader, utan mer om olika slags personligheter. Kanske måste inte den första frågan till en person med mörkt hår vara "Var kommer du ifrån?" Det finns så mycket annat som definierar vad det innebär att vara människa.




Titel: Kalla det vad fan du vill
Författare: Marjaneh Bakhtiari
Utgivningsår: 2005 (pocketutgåva 2006)
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 300