Jag har hört många lovord om den här debuten, så jag kunde inte låta bli att kika lite. Jag tänkte bara läsa den första dikten så länge, eller kanske de två första, för jag har redan fullt upp med annat som måste gå före. Med Julie Otsukas Vi kom över havet, som jag verkligen gillar, och med Elin Boardys Mary Jones historia, som jag har börjat tjuvläsa lite i samtidigt. Dessutom måste jag komma igång med Karin Alvtegens Fjärilseffekten till bokcirkeln i nästa vecka.
Men det är något med Yahya Hassans dikter som pockar på uppmärksamheten - de tränger sig på och vill före i läskön. Dikterna känns så omedelbara, och så avgrundsdjupa i sin på ytan enkla form.
Här kommer ett smakprov:
"UTANFÖR DÖRREN
JAG SATT I GARDEROBEN MED EN ÄPPELMUNK I HANDEN
OCH LÄRDE MIG KNYTA SKOSNÖREN I STILLHETEN
APELSINER MED NEJLIKOR OCH RÖTT BAND
HÄNGDE FRÅN TAKET SOM GENOMBORRADE VOODOODOCKOR
DET ÄR SÅ JAG MINNS DAGIS
DE ANDRA LÄNGTADE TILL JULTOMTEN SKULLE KOMMA
MEN JAG VAR LIKA RÄDD FÖR HONOM
SOM JAG VAR FÖR MIN PAPPA"
(s. 7)
när det väl rasslar till i reservationskön brukar det bli med besked och så får man flera stycken efterlängtade böcker på en gång! och så hinner man inte med alla för man vill ju inte jäkta och så går den korta lånetiden ut och så får man snällt lägga sig i reservationskön igen... that´s life för en boknörd
SvaraRaderaDet känner jag mycket väl igen mig i!
RaderaJag läser också Yahya Hassan just nu och gillar den omedelbara formen. Det är så passande att det är skrivet med stora bokstäver, det är inte skrikigt, men som du säger, pockande!
SvaraRaderaHåller med!
Radera